Icke att förglömma...
...är lö Safety Box. Där stänger (ja, stänger. Jag glömmer ofta att låsa härligheten) jag in det allra viktigaste, t ex mitt pass, kameror, datorer och mitt svenska godis.
Om goda ting och tre
Det finns tre viktiga saker i rummet mitt.
Jag klarar mig inte riktigt utan dem.
Skulle svettas och må dåligt.
Känna mig utelämnad.
Ja, MINST tre alltså.
Minst tre saker.
Troligen fler.
Fler än tre.
Typ åtta.
Meen
idag
tre.
3.
Har räddat många nätter... lö Fan!
Skyddsängel från mamma.
... och så lö Panic Button. Som en felprogrammerad bankdosa ungefär. Man får inte leka med den när man är full eller glad, säger landlorden. Inte annars heller. Bara om man har burglars eller så.
Så. Det var viktiga grejer i mitt rum - alla tre för att hålla mig vid liv.
Så låt er inte oroas! :)
God natt!
En gång är ingen gång, en lång gång kräver en gongong!
SÅ HÖR DEN SKALLA - JAG LEVER OCH ÄR HÄR IGEN!
Labol - slå i gonggongen, nu köööööör vi! Å kom ihåg; nära skjuter iiiingen hare här på fårte'!
Jaha. Nähä. Nääe... guud vad övertrött jag är och guud som jag har halkat bakom i blogguppdaterandet. Förlåt till de som vill följa mitt liv och förlåt till mig själv. Men jag har i alla fall kommit på vad det beror på! Det beror ju på att jag har sådana storslagna planer. Att jag ska dokumentera precis allt och att det ska komma i rätt ordning och högupplösta bilder och videor och hela baletten. Och eftersom det inte är möjligt när man lever ett sådant fullspäckat liv som man faktiskt gör här nere så har jag bara skjutit upp hela skiten och tänkt att jag ska komma ikapp "sen". Det berömda "sen". Så förädiskt och förödande på en och samma gång.... det lilla tidsrumsadverbialhelfetet.
Därför lägger jag i detta nu den utopin bakom mig och bestämmer mig för att berätta vad som hände i helgen. Jag var på fotoresa med den fotokursen jag går! Bestämda scenerier som vi skulle fota samt lite spännande aktiviteter såsom vithajsdykning och jeepåkning i de västkapsprovinsiska bergen... yay! En riktigt solig, rolig och utmattande resa! Sydafrika är verkligen magnifikt. Med sitt landskap, sitt djurliv och skiftande väder. Och så det knepiga samhället med tidernas sjukaste tankar på det. Det är mycket känslor och tankar om och i Sydafrika - det är en sak som är säker.
Skolan har, som säkert redan förstått, dragit igång ordentligt. Jag har avanmält mig från en av mina tre kurser... det skulle ha blivit 32 hp på 4 månader, och det var inget som Stellenbosch University rekommenderade. De sa att det var bättre att läsa färre poäng så länge det var okej med Linnéuniversitetet. Och det var det! Så nu läser jag 26 hp denna termin istället, LSCE (kursen om hållbar utveckling i ett sådant land som Sydafrika, även om man lär sig för livet och att kunskaperna kommer att kunna appliceras var än i världen det gäller). Huvudläroboken heter "Community Engagement - breaking the cycle of poverty". Det tycker jag sätter ord på exakt vad hela kursen handlar om. Utöver den (som är på hela 18 hp) läser jag "Photography - short introduction to photographing and framing". Det var alltså gruppen som läser denna som gav sig ut på den här fotoresan denna helg. Stor mix av nationaliteter i fotogruppen och over all ett fantastiskt gäng. Också Malin och Jonatan från KTH tar denna kurs, vilket är asroligt!!!
I LSCE-kursen är det övervägande amerikaner, men också två tjejer från Skandinavien; Jessica från Göteborg och Helga från Telemark i Norge. Helfina tjejer! Alla i LSCE-kursen är otroligt fina. Det är intressanta människor med ett grymt engagemang. Jag blir helt paff. I vissa sällskap känner man sig ju så engagerad och medveten... sen kommer man till ett annat - och så är man helt plötsligt i botten. Många är riktiga world savers, och det beundrar jag dem verkligen för! Jag gör så gott jag kan och orkar så mycket jag orkar. Men det är svårt att inte dras med i engagemanget - vi får höra så otroligt sorgliga historier hämtade från verkligheten. Hämtade från idag och igår, tyvärr. Om till exempel om barn som är 12 år och hänger sig för att de blivit anklagade för något och är rädda för vad som ska hända. Barn som inte har föräldrar närvarande varken när de åker till skolan eller kommer hem. Barn som måste ta hand om sina syskon. Ordna mat själva. Om barn som är föräldrar till sina föräldrar. Barn som blir slagna dagligen. Barn som sover bredvid sin avlidna mamma i två nätter men ändå kommer till skolan och förklarar varför de är sena med att "vår mamma är så trött och väcker oss inte, hon bara sover".
Mer än 30 % av barnen i den här byn föds med FAS (Fetal Alcohol Syndrome), pga att mamman druckit under graviditeten. Och detta är till mångt och mycket (om inte endast), för att de svarta arbetarna som jobbar för de vita vingårdsägarna betalades med lågprisalkohol. Det här var inte länge sedan alls och även fast det är förbjudet idag så sker det fortfarande. Lönen består alltså inte av pengar, utan av lågpris-alkohol. I gengäld får de bo på gårdarna "gratis". Och det är på sådana här gårdar de här barnen bor med sina föräldrar, där de jobbar från 5 på morgonen till 18-19 på kvällen i princip. Man blir rätt tudelad när det kommer till att besöka vingårdar och gå på vinprovning. Men å andra sidan är det bondgårdar också... och långt ifrån alla vingårdar. Men man kan nog säga att det uteslutande vita ägare och svart, oskäligt lågavlönad arbetskraft med usla arbetsvillkor, var man än låter sig titta.
Symtomen från FAS kan vara både fysiska och psykiska, men oftast har barnen både och. De får ett karaktäristiskt utseende med litet ansikte och utslätad överläpp. Smala läppar. Stora ögonglober. De kan ofta höra och se dåligt och ha grava koncentrationssvårigheter. De föds med hjärnskador helt enkelt. Skulle tro att minst hälften av alla barn i min klass också har ADHD eller ADD och tydligen är det väldigt vanligt med både dyslexi och epilepsi. Den här skolan är verkigen GRYM på att deala med detta dock! De här barnen är i princip dömda till ett liv i fattigdom och djävulskap och skulle utan utbildning med 99% sannolikhet föra över sina föräldrars beteende på sina framtida barn. A circle of poverty, med allt vad det innebär, helt enkelt. Sedan skolan fick ett stort bidrag och satsade på nytt år 2002 har antalet barn som efter att de gått ut åttan skickats till high school (alltså gymnasiet typ) ständigt ökat! I år tror de att 20-22 stycken ska kunna gå vidare till high school, vilket är en helt fantastisk siffra i jämförelse med hur det såg ut första året då det var 2 eller 3 stycken (om jag har förstått det rätt). 
Från en framtid på vingård/bondgård till high school och kanske ännu längre!
En sak är säker - det blir mycket tårar på lektionerna och det är helt otroligt att se när barnen går från att sitta apatiska till att, efter att man hjälp dem komma igång samt förklarat för femte, sjunde eller tionde gången, förstår vad de ska göra! Eller förstår hur något fungerar. Det är en helt obeskrivlig känsla! Man bara ryser. Sådan enorm glädje! Många av barnen har vääldigt aggressivt beteende och många är apatiska. Och nästan alla har väldigt dåligt självförtroende... därför blir det extra magiskt när man bokstavligen kan se hur ryggraden växer en centimeter när de får beröm, beröring som inte handlar om rapp eller slag samt ett leende. Tillbaka får man kramar, colgate smiles och oerhört fina verk i form av alla hjärtans dag-kort eller teckningar med favoritdjuret på. En fin grej appopå favoritdjuret - de fick i uppgift av oss att rita det djur de helst skulle vilja vara om de inte var människa. Den första killen som fick lov att berätta för de andra vad han ville vara ritade en delfin med motiveringen att de "hjälper människor". Det tyckte jag var fint. Och det tyckte hans klasskamrater minsann också! Ett 30-tal sudd åkte nämligen upp på borden och helt plötsligt byttes katter, ormar och hundar ut mot en delfin that helps people också för dem... :)
Stolt tjej! :)
Nathalie (min kompanjon) hjälper till med limmande och saxande.
Det faktumet är inte jätteglatt i och för sig, enligt vår lärare beror det nämligen på att de fostras till att de inte får tycka vad de vill, att de alltid har lydit. För det har de lärt sig från sina föräldrar - slavarna (närapå, iaf). De gånger de har försökt har de ofta fått spö, i hemmet. Så är verkligheten i det här samhället tyvärr. Då pratar vi alltså inte HELA Sydafrika, utan den här lilla byn. Den är platsen för mest alkoholmissbruk och platsen för flest antal fall av FAS i hela världen. Skolan är med andra ord fristaden för de här barnen... och där slåss de trots allt med varandra. Man får lite perspektiv på saker och ting. Men det skall inte glömmas att de mellan varven har väldigt roligt med varandra och integrerar på ett jättefint sätt! :) Och så är de ju så musikaliska! Jag är helt avundsjuk! De drar igång värsta synkop-klapplekarna och alla hänger med! Avancerat stuff! Och alla sjunger rent (eller iaf i rätt tonart, även om det kanske inte är KLOCKERS). Men ändå! Jag tror att jag är mer afrikansk än man kan tro. Jag har det i blodet... jag hänger liksom på direkt! ;) Appropå att jag kanske är lite afrikansk - se filmen "Skin" om ni inte gjort det. NU! Otroligt, otroligt rörande film. Hela salongen satt och snörvlade hela filmen igenom. Handlar om en tjej som föds under apartheidregimen av två vita, Boer-föräldrar, men är färgad! Och detta kan hända. När anlag ligger vilande. Du kan bära på anlag för mörk hy men födas med ljus. Därför kan två vita få ett färgat (men kanske inte svart) barn. Och det här var vad som hände under apartheid, vilket gjorde att familjer och släkter splittrades, trots att inget äktenskapsbrott begått! Det som däremot hade hänt var att vitingar kommit och tagit marken från originalbefolkningen och sedan stiftat sina egna regler för att göra sitt brott än värre. 
Alla borde se. Speciellt de som har varit, är eller ska till Sydafrika. Eller känner någon som varit, är eller ska. Helt plötsligt gällde det också dig - opsan sa! SE DEN!
Jag försökte inte vara PK eller något förresten, genom att kalla hon i filmen "färgad". Färgad, eller "coloured" är en av raserna här nere. Och man pratar om raser lika naturligt som vi pratar om européer, amerikaner eller sydamerikaner. Väldigt oladdat, med andra ord. Det är bara ett sätt att göra sig förstådd, det är inga skällsord. Det finns alltså svarta (blacks), vita (whities) och färgade (coloured). Och så finns det "others" - typ indier och andra asiater. Vita står högst, sen asiater, färgade och sist svarta. Man får väl egentligen inte säga så idag. Men det VAR så fram till 1994, och det betyder tyvärr att det är den känslan man får många gånger fortfarande idag. Ett enkelt exempel är ju där jag bor. Med svarta gardeners och maids och vita husägare. Och det tragikomiska är ju att anledningen till att det ens FINNS färgade i Sydafrika är ju för att, som vår lärare snyggt och klockrent uttryckte sig, "white man couldn't recist screwing the maid!!!". Och det är väl helt uppenbart - man blir ju inte halvsvart eller mörkvit bara sådär. Det krävs ju att man beblandar sig... och det var ju det största brottet av dem alla - stiftat av den vita rasen. Man blir ju helt... FÖRBANNAD! Så _j ä v l a_ stört!
Men jag trivs med barnen, även om jag har svårt ibland att kunna föreställa mig den ljusa framtiden som väntar dem - för det är verkligen inget som är helt uppenbart eler självklart. Men jag ska sannerligen kämpa för att lära dem det jag kan bidra med och att få dem att känna ett större hopp inför framtiden.
De ville hemskt gärna ta kort på mig eftersom jag tog kort på dem. :)
Och så heltrivs jag med läraren. Jag tror han har en PHD i psykologi... vilket gör att mycket av undervisningen blir väldigt psykologiskt underbyggd, eller hur man ska säga. Och det är ju rätt relevant när det kommer till sådant här - det sitter i skallen. Tänk - kommunicera - handla! Han har en otroligt stark accent och pratar orimligt snabbt, men å andra sidan gör han det med en sådan sprudlande entusiasm att man inte kan låta bli att bara älska det.
Åh... Terese, det går så bra med dina korta inlägg - verkligen! :)
Jag har tusen andra saker jag vill berätta. Och helst i ordning. Men som sagt, nu blev det här inlägget lite på det här viset. Och så får det duga helt enkelt. Med tanke på att det mest kom att handla om barnen och LSCE-kursen till slut så anpassar jag bildinnehållet efter det. Hajarna kommer i nästa inlägg - som jag inte tänker sätta någon dag eller tid på, det verkar ju säkrast så. :) Hur som - jag har det bra, jag har det varmt och tiden bara flyger iväg! Kom på idag att jag har varit här i fem veckor redan. Galet!
Puss o kram, syns på stan (förhoppningsvis inte förrän i juli dock)!
Avslutar med en fantastiskt fin bild om jag får säga det själv. Blir glad i hela själen! :D
... och den less fantastic SEVEN...
Att besöka Betty's bay och dess pinvinreservat som man kan betraktra från en lång spång, samt att ta sig ut till kontinenten Afrikas absolut sydligaste punkt stod på schemat. Malin följde med trots mina sympatiska försök att få med både Jonatan och henne i den lilla vita "mousen" denna sista utflyktsdag. Det hela brast då Jonatan var tvungen att stanna hemma och fixa med sina kurser.
Så vi bar oss av 4 st: jag, Lisa, Malin och Mirko. Mirko var bakis och hamnade därför logiskt nog i baksätet (rag-a-dish!). I fram hamnade jag tillsammans med Lisa som för första gången skulle till att köra en högerstyrd bil på vänster sida av vägen. Min uppgift var att lugna henne och andas för oss båda. Att komma ut från gården visade sig bli den största utmaningen, men det gick bra till sist. Det klurigaste var att hinna ut på de där 20 sekunderna man har på sig att ta sig in eller ut innan den radiostyrda grinden går igen. Men när vi väl kom ut på de större vägarna var det inga problem. Solen sken och radion spelade skön musik. Mirko och Malin somnade rätt snabbt i baksätet medan jag gjorde allt för att hålla mig vaken och vara Lisas lugna stöd. Det var svårt. Men något som gjorde det hela lite lättare var att det blåste så otroligt mycket att bilen närapå skakade eller lyftes från marken för en millisekund lite då och då... Det både lät och kändes konstigt. Lika läskigt som luftgropar när man flyger... typ. Jag var med andra ord nojig som sjutton och kunde därmed hålla mig vaken.
Vi kommer efter ett tags bilande fram till den fina vägen som slingrar sig längs bergsväggen och börjar efter att man passerat Strand och Gordon's Bay. Solen steker in genom vindrutorna liksom den gjort hela den innanvarande veckan. Vi stannar till på en parkeringsplats bara för att titta lite på havet som kämpar mot vinden. Vågorna vill slå inåt, precis som vanligt, men vinden gör allt för att blåsa dem ut till havs igen. Det var ett konstigt fenomen... havet blev liksom platt istället för böljande. Vinden var så enormt stark. Vet inte om stillbilder riktigt kan visa hur det såg ut, men jag gör ett försök:
När vågen äntligen "orkar" slå över så gör vinden allt för att fortsätta att hindra den. Man kan se på vänster sida av vågen hur vattnet liksom driver utåt istället för inåt... Hm - det är sådana här gånger man önskar man kunde lite fler och lite mer avancerade vädertermer... Pappa? :)
Knepigt ser det ut...
Där framme lurar dock väldigt låga, tjocka, gråa moln som slingrar sig ut/in(?) mellan två bergstoppar. Långsamt närmar vi oss de mörka molnen och inser att vi kommer att passera rakt genom dem och antagligen hamna i tidernas regnväder om bara några minuter, men antar (åtminstone gör jag det) att det är något väldigt lokalt som kommer att gå över på bara några minuter. -ICKE! Vi kommer alltså in i ett regnoväder som börjar i lätt duggande men väldigt snart övergår till att bli ett riktigt, ordentligt ösregn som varar hela den 3 timmar långa resan till Cape Agulhas (den sydligaste punkten). Detta trots våra tappra försök att peppa fram solen och genom att upprepande mala "men vid kusten är det alltid soligare, det är här vid bergen som regnmolnen liksom 'stannar upp'" i bilen. It didn't work. Bilen fortsätter istället att nästan-blåsa-av vägen medan vi kör längs kusten och närmar oss sydpunkten. Detta allt medan vattnet från vågorna som slår i klipporna flyger flera meter upp i luften. Vädret är CRAZY! Vi sitter och bara skrattar... det kan inte vara sant att vi åkt 3 timmar för det här. Det sista man vill är att gå ur bilen! Det känns, eftersom vi stängt av AC:n och trots det sitter och fryser eftersom vi klädde oss för 35 grader och solsken när vi gav oss av, som att en tur ut till den där stenen 200 meter bort från parkeringen, den som visar att det minsann är här som Atlanten och Indiska Oceanen möts, INTE skulle vara särskilt behaglig.
Så otroligt låga moln. Brrr!
Såklart går vi ur bilen ändå. Såklart. Nu är vi ju här för sjutton! Lindar våra handdukar som vi hade tänkt ligga på på beachen runt benen och tar händerna över huvudet, biter ihop och öppnar våra dörrar. Det är inte det lättaste. Man får använda sin muskelkraft för att få upp den och tränga sig ut. Regnet riktigt slår mot den nakna hud som man inte lyckas täcka och man kan knappt hålla ögonen öppna eftersom det sticker så enormt av det piskande regnet och den kalla blåsten från havet. Jag har sällan (om ens någonsin) upplevt ett så schizofrent väder!!!
Önskar så hiiimla mycket att jag hade kunnat filma hur vädret tedde sig, men det var fulkomligt dömt att misslyckas. Gick inte att släppa taget om handduken ens för en halv sekund - då hade man nämligen hittat den uppe i Krugerparken... :P När vi kom tillbaka såg vi ut och kände oss lite som såhär. Vi var nog ute i HÖGST 4-5 minuter...
Puwha!
Vi gav oss snabbt därifrån, huttrandes och hungriga. Stannade på ett matställe som inte såg särskilt frestande ut, men vad som helst fick duga i detta läge. Servitören tycker Lisa är konstig som beställer te och passar på att skratta åt vår bortkomda uppsyn och blöta hund-look. Han finner oss så pass intressanta att vi får lov att komma in i baren och skriva på väggen. Jag får den stora äran att göra en liten kopia på den stora ordflätan från stranden dagen innan och klättrar upp på en stol och börjar kladda. Kan medge att det inte är ett av mina stoltaste verk, men hursom känns det bra att ha fått sätta sitt lilla spår efter such a weird and crazy day...
Terese, Mirko, Malin, Lisa. Pekar visserligen på fel tag, men jäjä...
Vi gav oss efter förevigandet av våra namn mot Betty's Bay och höll tummarna för att det skulle vara uppehåll när vi kom fram och skulle kika på pingvinerna... och det var det!!! Dock blåste det fortfarande halvstorm och var ruskigt kallt, men vi gav oss huttrande ut i våra blöta och allt för tunna kläder och kikade på de små sötingarna... och inte var det FÅ av dem direkt - hundra(tusen?)tals! Nüüüüüuuuut nööeet!!! :)
Håll i sig!
Klicka!
Pingviner behöver alltså INTE is för att överleva... De promenixade rakt in i buskarna faktiskt.
Efter att ojat och åhat oss på det där gulliga sättet ett bra tag med ståpälsen ständigt närvarande hoppade vi in i bilen igen och åkte hemåt mot Stellenbosch och en värmande dusch.
Men se på fan! Så fort vi kom runt bergen och mot Strand och Stellenbosch sken solen som att inget hade hänt! Väl hemma berättar de som varit där hela dagen mycket riktigt att solen har stekt och det har varit gött att leva. HMPF! Ingen kommer någonsin förstå.
Trots detta var det inte en misslyckad dag - egentligen... Den var bara lite less fantastic. :)
End of whales, end of post!
Eller nej, förresten. Denna video bara måste få avsluta. Är de inte heeelt underbara!? :D
Nööööüüüt-nöööüüüt!
...och till sist - Fantastic Six!
Jag, Lisa och Mirko fortsatte vår 3-dagarstur med the Mouse. Dag numero två tog vi med oss svenska Malin på utfykt. Så den 1 februari gav vi oss av mot Kapstaden och Signal Hill. En trevlig biltur, dock förbi kåkstäder och dylikt, vilket såklart alltid får en att må sämre.
Utsikten var magnifik från denna utkiksplats! Signal Hill heter den för att man, åtminstone förr, varnade med flaggor därifrån till båtarna som rundade eller befann sig utanför udden om analkande storm eller annan fara. Idag avfyrar man, om jag förstod det rätt, ett "luftskott" varje dag kl 12 utan någon egentlig mening, antagligen mest för turisternas skull. :)
Och så här såg man ut - både själv och över vidderna.
Green Point Stadium till höger.
Efter att ha luftat oss ordentligt och fotograferat oss själva och staden gav vi oss vidare ner mot centrum. Vi stälde in GPS:en på en slumpvist vald restaurang som hette "George's" som låg rätt så nära platsen vi var på. Det hela slutade dock med att den navigerade in oss i ett mycket nedåtsluttande bostadskvarter där Mirko fick lov att snitsla sig fram bland stoppskyltar och höga trädgårdsmurar toppade med taggtråd. Mycket skymd sikt. Vi anade att någonting var på väg att gå mycket fel, men fortsatte följa GPS:ens råd. Till slut kom vi fram. Lutande. Till ett helt vanligt bostadshus med varningsskyltar och taggtråd, precis som de andra runt omkring. Haha. Restaurang George's visade sig med andra ord antingen ha gått i konkurs, varit helt felprogrammerad i GPS:en ELLER varit någon slags väääldigt välgömd svartklubb/restaurang... :) Vi åkte därför vidare och hittade istället till en väldigt trevlig restaurang som låg längs någon slags huvudgata. Där åt vi massor av mat och drack gott. Jag och Mirko delade till förrätt på gudomlig sushi.
Iiihihihi, kolla morotsblommorna!!!! :D
Mirkos första sushi någonsin faktiskt! :)
Vi tackade för oss, använde de flashigaste toaletterna någonsin och gav oss vidare mot en avgiftsbelagd och mycket vacker landsväg som kallas Chapman's Peak Drive och går mellan Hout Bay och Noordhoek. Såhär kunde det se ut längs den vägen...
Alltid!
Fantastic Four. Again!
JUMP - for your löhöv! JUMP IN - feel my tahatch!
Och ja, alla de fåniga idéerna var givetvis mina och genomfördes med sammanlagt ett andfått skrattande fån (d v s jag som springer mellan kameran och tokigheterna som en annan dåre), samt tre suckande kompanjoner... :)
Som hämtat ur en turistkatalog! Kolla taket! :D
Och kolla hela stugbyn med de här taken! Så sött!
Sista anhalten för dagen var staden Strand och dessutom består AV just en _jätte_strand! Sjukt blåsigt, men jag och Mirko badade som vanligt. Testade Beach Babe i vågorna. Hon gick dock av på mitten redan i den första vågen... :)
Jättestranden i Strand
Helt freakki'n ameeeejzin'!
Jag skrev mitt namn i sanden...
... och Mirko gjorde en liten ordfläta av allas våra namn därefter. Malin, Lisa, Mirko och Terese. Fint. Hoppas att någon parasail-glidare såg det. :)
Efter massa lek i vågorna och lek på stranden begav vi oss hemåt i the Mouse, trötta som tre små barn... ytterligare en fantastic dag till ända - fantastix!
Fantastic five!
Jaha... just som jag bestämt att jag hade kommit på den fyndigaste titeln ever i och med "fantastic four" kom ju den där fantastic five också. Men var envis nog att inte ändra min originaltanke, trots att jag inte hann med att skriva ned de fantastiska fyra innan femman kom.
Nog om detta. Vi hyrde en bil den 31 januari-2 februari. Jag, Mirko och Lisa. Från AVIS och inget annat, så var lugna. Försäkrade, med karta och med reservdäck tänkte vi att vi nu, på vår väldigt förvånadsvärt lediga vecka skulle passa på att ge oss iväg till några av världens mest hypade turistattraktioner. Stränder, utkiksplatser, pingviner och baboons. Valar, hajar och delfiner... och världsoceaner som möts... Ja men, ni vet - allt som ska finnas här i Kapstaden med omnejd! Även om det inte blev 100 % träff på alla dessa kan jag garanterat säga att DET GÖR INGET! För det som inte är 100% i teorin kan vara det i praktiken, i ett sådant här fall. Det ÄR helt sjukt vackert här och det går inte liksom att beskriva det. Man måste bara... se. Uppleva.
Jag fick dagen innan vi gav oss iväg ett mess från Jonatan som undrade om vi hade några speciella planer för denna dag, så jag sa åt honom att komma med på vår lediga plats för sjutton, which he also did! Trevligt värre. Så två tyskar och två svenskar gav sig iväg i en liten vit Nissan. Fråga mig inget mer om bilen, jag har nämligen ingen aning om vad den var för något förutom just liten och vit... :) OCH, inte att förglömma, - HÖGERSTYRD! Of course... en viss förvirring rådde till en början, men Mirko, vår chaufför, skötte sig galant på alla de vis. Vi lever ju fortfarande, ey?
Den gav ifrån sig ett väldigt roligt läte när man låste och låste upp. Den pep som en liten
mus! Så den kom helt enkelt att kallas "our Mouse, on the middle of our street, our MOUSE!"
Passar helt perfekt ju.
Vi hade faktiskt inte bestämt var vi skulle åka, utan gav oss iväg med en liten lös plan på att stanna vid någon schysst strand och bada. Så det var helt enkelt vad vi gjorde. Den hette något på M och där var det bara svarta som badade. Och så vi. Kände blickarna lite överallt ifrån... det var nämligen en strand som låg väldigt nära kåkstaden, vilket antagligen, tyvärr, gör att vita håller sig borta och att svarta boende i kåkstäderna har lätt att ta sig dit. Det var en väldigt fin strand hur som helst - så förutom de undrande blickarna så njöt jag. Jag och Mirko badade och hade skoj i vågorna och blev med jämna mellanrum visslade åt när vi var på väg mot "the hole". Jag uppskattade de civila badvakterna som tänkte på oss vilsna vitingar och våra fortsatta liv.
På väg mot "The Hole". :)
När vi badat ett bra tag bestämde jag och mitt låga blodsocker att vi bara inte kunde vara kvar längre. Så vi åkte mot närmsta matställe! Och lite snabbt sådär i förbifarten bestämde vi oss för att idag var dagen för att bege sig till Godahoppsudden! Men först blev det ett stopp i en "stad" som heter Multzenberg för pizza och inköp av en viss "Beach Babe" för Mirkos del. Jag beställde efter mycket vånda en pizza som hette "Stellenbosch student". Jag är sjukt nyfiken på vem den här namngivaren kan ha varit. Pizzan bestod nämligen av sedvanliga deg, tomat och mozzarellaost, men också bacon, hör nu; BANAN samt... okej.... wait for it........ ÄDELOST! Bacon, banan och blåmögelost. Kunde Terese, trots den sjuka mixen, hålla sig borta från ädelosten? -Nix! Det var knappast den godaste pizzan jag ätit. Men jag fick ädelost!!! ... och kunde i samma sekund konstatera att blue cheese cravings'en måste nå en ände snart - annars vet vi inte hur det komma att sluta skall.
Överlevde mixen och gav oss vidare mot udden. När vi väl kommit in i nationalparken (vilket hela udden består av) så stannade vi på en vacker utkiksplats och fotade lite som sig bör...
Här är alltså Mirkos Beach Babe... ja, exakt, den rosa. Inte alltid enkelt att skilja på babe
och babe, I know... ;P
Väldigt fint på något vis. Gullemolnet!
Vid nästa stopp var vi faktiskt DÄR! HAH!
Mhm... "den mest sydvästra punkten av Afrika". Haha, vad är det för "utmärkelse" egentligen? ^.^
Mycket högt, mycket vackert och otroligt mycket maffigare än det ser ut att vara på foto.
Mamma... pappa.... exakt NÄR skilde ni mig och min tvillingbror Jonatan åt? :) HAH!
Bara sådär dyker den upp! Och vänta nu... det blir... ehuurm... VÄRRE:
:D
WE WERE THERE! Lisa och jag.
Kolla de små människorna ungefär i navelhöjd på Mirko så fattar ni att berget var rätt stort. :)
Och jag ville inte vara sämre - men det var jag. Träffade ju helt fel!
Sen såg vi äntligen en efterlängtad babooooon! :D :D :D
... Och inte heller där ville jag vara sämre! Men det var jag. Spanar i själva verket efter
en mycket smärt och smidig baboon som flydde upp i bergen.
Efter att ha njutit av fina vyer på denna otroligt trevliga udde åkte vi tillbaka mot Kapstaden och stannade till vid en strand med pingviner. Så otroooligt gulliga! :D
Trampelitrampelitramp.... :D Och så den som ber mot... Mekka? :)
Harmoni och balans
Tihi... gullepluttar! :D
Tack och hej och godnatt. Ligger ju helt klart efter i uppdateringen, men imorgon drar faktiskt 2 av mina 3 kurser igång, den stora (LSCE) samt afrikaans (ett mycket vitt språk, trots det väldigt afrikanska namnet). På torsdag börjar min sista, vilken är.... FOTO! LYXIGT! :D
Take care! :)
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 4)
30 januari och måndag
Så blev det då, konstig nog, min födelsedag. Tog nog hela 30-40 sekunder från dess att jag slagit upp ögonen rakt mot det vita taket tills dess att jag förstod att det faktiskt var min födelsedag. Jag brukar ju liksom inte vakna badandes i min egen svett den 30 januari, utan frysandes under ett duntäcke och, med lite tur, till skåpluckor som öppnas och stängs och porslin som låter härligt "hemligt" på undervåningen... Detta år var det istället till det blygsamma ljudet av fläkten på väggen och, som sagt, med svett rinnandes längs nacke och rygg.
Och det kändes såklart konstigt, och jag var uppriktigt sagt lite rädd för att ingen skulle komma ihåg att det var MIN DAG. :'( Haha... precis så där omogen som man INTE ville vara när man fyller 24. :P
Men tack och lov så kom varenda kotte jag mötte ihåg det och kramades och gratulerade. Terese=GLAD! :D
Började dagen med att gå till skolan för att ha ett möte med min koordinator, eller vad man ska kalla henne. Hon som är kontaktperson för alla som är utbytesstudenter via partneruniversitet, helt enkelt. Alla hade fått en varsinn tid och då skulle man infinna sig för att kunna få svar på eventuella frågor och funderingar. Hon var sjukligt stressad och ville bara ha allt överstökat, men eftersom jag faktiskt förberett mig ordentligt och till och med skrivit upp sådant jag tänkt att jag behövde fråga, hann jag ändå få svar på alla mina frågor gällande kurser, bankkonto, stipendium, boende osv. Allt flöt på smidigt och jag fick ett papper som jag behövde för att kunna öppna ett bankkonto och inbringa lite cash (ska dock betala än mer än jag kommer att inbringa, så ingen superduperaffär direkt, mest bara administrativt krångligt. Men... what do to!? Like it or go home.
Så... på eftermiddagen skypade jag lite med Emma och hade det skoj. Svarade på SMS och bjöd in folk till lite grillning som jag tänkt ha på kvällen hemma vid vår alldeles helmysiga grillplats som vi har i trädgården. Så förutom de redan boende i huset trillade också både svenska Malin och Jonatan från KTH, Stephanie från Tyskland (som jag mött samma dag på det där mötet med koordinatorn (det sa klick!) samt den modigt badande Victor från Lesotho in! Malin hade med två kompisar hon också, så det blev redigt med folk! KUL!
MEN (!) det blev ännu bättre! Jag hade ju tänkt att alla skulle ha med sin egen mat, som man i regel gör hemma när det ska grillas bland studenter/samlingar med yngre och fattigare folk. Men så blev jag tillsagd att stanna inne på mitt rum tills någon kom och hämtade mig sådär runt kl 19 när vi skulle dra igång. Hörde massor av skratt och fniss utifrån och började ana att det kanske var en liten födelsedagssång på gång... och det VAR det! Jag blev till sist utsläppt och när jag tittar ut genom min balkongdörr så börjar de alla sjunga Happy Birthday! Typ 20 pers!!! Så fiint! På bordet står dessutom fullt med mat som de hade fixat till alla. Jag blir tillsagd att gå in och frysa in den mat jag förberett och att sitta ner och bara bli omhändertagen under hela kvällen...
What can I say? WOW! Det blev en helt förträfflig kväll med massor av skratt, galenskap och glada människor. Trots allt, eller kanske tack vare detta, blev jag väldigt trött så fort vi kom ut för att börja röja loss på dansgolven. Jag var helt enkelt inte så dansant den kvällen. Men tänker redan att jag ska ta revanch. I alla fall så fort temperaturen sjunker under 35-strecket, så att man slipper svimma på köpet.... :P
Hade inte kunnat ana att en födelsedag i nytt land, utan familj och "ordinarie" vänner skulle kunna bli så bra. Men det blev den! Jag blev oerhört glad och överraskad! Nedan följer bildkavalkad från kvällen... :)
Silly hat! :)
Fången mitt bland grillmästare och galenskap!
Jag hade bakat lite pavlova åtminstone. Smakade finfint och slank mycket fort ned i fulla
magar (i dubbel bemärkelse...)
Happi happi!
Sweetie sweetie!
Jag bjöd även på lite svensk (nåja, i den mån det gick) äppelpaj! Det blev ju lite som det
blev när jag inte lyckades förklara att jag behövde havregryn bättre än genom att säga
"excuse me, I'm looking for müsli without fruits, nuts and sugar... plain... if... you... ehm...
do... you... understand?" Jag fick en konstig blick tillbaka och ett försiktigt "no have, mam".
Jag tänker härdanefter använda det mer gångbara "oatmeal". Fast nu har jag ju redan
hittat det, så... jag behöver inte fråga mer. Det får bli i nästa land. Oatmeal. Oatmeal, OATMEAL!!!
Mam will never forget that.
Så numer är jag alltså 24 och bara ett år från ansvarsfull vuxen. Konstigt det där. Jag skulle ju vara ansvarsfull och vuxen när jag var 15 trodde jag när jag var 8. När jag var 12 skulle jag vara det vid 18. När jag var 14 skulle jag bli det vid 20. Vid 20 skulle jag nog bli det vid 23, kanske 24. Nu när jag är 24 är det vid 25. Eller 27? När jag är 25 och likväl 27, kommer jag väl ha insett att jag redan varit ansvarfull och vuxen ett bra tag... jag börjar redan känna vibbarna nämligen... :)
Tänker passa på här att tacka för alla födelsedagshälsningar från många av er så mycket ännu en gång och skicka stoooooora varma kramar från en liten gäääämling till er!
Kommer nu:
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMAAAAAAAAAAR!
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 3)
29 januari och söndag
Alltsåe.... inte hade jag väl kunnat tro att det var i Kogelberg nationalpark som jag skulle spendera denna ytterst redan så omvända och ovanliga dan före födelsedan! Den var dessutom en utav de hetaste dagarna i mitt liv!!! Inte mycket till vind och totalt clear blue sky! Att jag befann mig där var alltså tack vare de där trevliga svenskana jag träffade på Pick 'n Pay (mataffär) knappt en vecka tidigare.
Jag hade ju redan i butiken förstått att jag hade att göra med biologinördar av värsta (och således också bästa) slag. Därför kände jag att jag kanske inte skulle ha så mycket att komma med vid potentiellt fortsatt umgänge oss emellan. Jag är ju trots allt en såndär turistfjolla och har verkligen ingen koll alls på hur fasettögon fungerar eller hur bokstaven c ska uttals på latin. MEN när jag ändå blev erbjuden att följa med dem ut en dag på fältet kunde jag, visserligen efter ett par dagars funderande, helt enkelt inte tacka nej. Jag är ju nyfiken av mig, och med tanke på att jag med största sannolikhet aldrig igen få en chans att följa med en grupp hyperexperter ut och titta på, leta efter och fotografera trollsländor så blev det till sist ett rungande JA!
Frågade mycket noggrannt vad jag behövde ha med mig för att klara dagen som fältarbetare samt vad jag borde ha på mig för att skyddas mot eventuella ormar (#¤%&¤#), insektsbett och kanske den största faran av dem alla - solen!
På söndag morgon kl 7:30 står jag därför i shorts, t-shirt, strumpor och joggingskor på Mariman Streets trottoar, redo för äventyr. Förbisusandes kommer till sist den gråa hyrbilen med den flummige lundaprofessorn Erik vid ratten och och hans två glada studenter och medarbetare Anna och Johanna i baksätet. Jag får sitta fram. På platsen där jag normalt brukar sitta och köra. Det kändes verkligen konstigt.
Vi susade tidernas vackraste väg fram. Den slingrade sig fram på bergsväggen med det glittrande havet hela tiden till höger och långt nedanför oss. Vackra stränder, dalar med utsmygande moln bara ett tiotal meter från bilen och lägg därtill fåglar, insekter och växter som denna trio mer än gärna pekade på och berättade om för mig. Och märkligt nog tyckte jag faktiskt att det var riktigt intressant! Jag kände för en sekund att jag ju valt helt fel ämne - man skulle ha blivit biolog! De verkar ha det jätteroligt. Samla på alla möjliga djur kan man göra. I Sverige finns det tydligen 450 fågelarter. När man har sett 300 av dem får man vara med i en hypercool klubb! 300-klubben heter den. Professor Erik hade en app på sin telefon där han prickade av fåglar han såg. Den kunde även meddela en när en ny och ovanlig art skådats någonstans i Sverige. Live liksom. Det leder tydligen till att Sveriges fågelskådare springer ut till sina bilar så fort de får SMS:et och kör varthän det än må vara - för att se denna art! Kan alltså vara var som helst!!! Fancy stuff! Han själv sa att han brukade hålla sig till att åka på larm som var i Skåne dock.
Jag vet inte riktigt om jag vill bli SÅ nördig... men jag skulle åtminstone vilja pricka av lite. Kanske i en sådan där vanlig fysisk bok. Så som pappa gör. Mycket kanske just för att jag gillar att pricka av saker. Jag älskar ju bingo till exempel, och det kan ju inte förklaras på många andra sätt än med mitt specialintresse för att just pricka av saker. Möjligvis att det kan vara en 20- eller 50-lapp i vinst inblandad... Inköpslistor är ju också rätt skoj! Tråkigt att det bllir så dyrt bara. Det drar ner helhetsbetyget lite. Hur som helst, på vägen till parken fick jag tips om än det ena och än det andra som jag borde se under min tid här nere av Erik. Det uppskattade jag! Har redan hunnit med några av dessa saker nu i veckan, vilka kommer behandlas i framtida inlägg. :P Tjejerna gav mig, från baksätet, en snabblektion om trollsländor och hur man ser skillnad på dem. Detta gjorde de genom att änvända sig av en bok som innehöll Sydafrikas trollslände-fauna. I den fanns det bilder av de arter som finns här nere och varje arts ungefärliga utbredning och både latinska och engelska namn. Och i huvudet hade de dessutom det svenska namnet... haha. JAG SÄGER JU DET!! ^.^ Nörderi är ju för himla häftigt! Underskattad grej verkligen. Man har alltid kul med en nörd, på ett eller annat sätt. Nördar med humor är allra bäst - och de hade dom här minsann. Och självdistans! Viktigt. :) När vi väl anlände till parken var jag, tack vare snabblektionen, inte bara redo, utan till och med lite taggad att finna reda på bl. a. Orange Emperors, Jewels, Skimmers och Common Thorntails...
... men jag var nog ändå inte riktigt i samma taggningsklass som Erik... :)
Och välutrustad var han! Kanske inte ska nämna några summor, men med kikare, IR-kamera och "vanlig" systemkamera (som iofs var lika stor som Maries gulvita TV) så hade det nog ett värde som var rätt så mycket sexsiffrigt. Inte för att nämna några summor alltså...
Kikaren var dock helt stöööööört bra! Jag önskar att mina ögon var lika bra, om jag säger så... och då har jag ändå (minst) 1.0 på båda mina ögon.
Här fotar han nog en Common Thorntail med IR-kameran. Eller kanske är det en Skipper... who knows. Could be like... anything. Men säkerligen hade den vingar, en färgglad kropp, jätteögon, minihjärna och lååång rygg. I BET it had!
Själv nöjde jag mig med att fota blommor till en början, även om de var tämligen döda. Tydligen behövde vissa av växterna som fanns i reservatet (bl.a. denna) brännas ned vart 20-30:e år för att kunna fortsätta leva. Konstigt men sant. Så det fanns gott om svarta blommor...
Trots att de brunnit är de otroligt vackra, inte sant? Tänker mig att det hade passat som potpurri i vilken överklasshall som helst. Eller flumhall också, för den delen. Jag vetesjutton vem som köper sig potpurri egentligen... Hade det inte varit en nationalpark hade jag plockat hem lite och sprayat på något väldoftande jox.
Mitt första djur! :D En gräshoppa! De andra var inte lika imponerade som jag dock... gräshoppa liksom... Well, helluuooe... daeh!
Kinda nice... Kände mig lite som en hobbit - den helt rätta miljön och dessutom hårig. Inte på fötterna dock.
När vi hade gått i någon timme och trion hade tagit otaliga antal foton och IR-bilder med tillhörande ljudinspelningar, dessa gärna med många och roliga felsägninar ^.^, så kom vi fram till det stora trollsländemeckat - VATTNET!
Där var det, besides hala och mycket slippriga stenar och massor av trollsländor, väldigt vackert!
From now on skulle jag känna igen ett trollsländemecka på flera meeeters avstånd! Denna miljö bara skriker ju trollslända! Det var helt otroligt vad många dom var. Och satte sig gärna mitt framför nosen på en, så att man noggrannt kunde beskåda vad det var för en.
Men jag är ju som jag är, och jag tyckte då att grodorna var snäppet roligare. I alla fall till en början.
Mr Bestämd?
Vid den här "sjön", eller rättare sagt lugna delen av älven/floden, stannade vi för bad och lunch. Det var riktigt svart och ingen hade en aning om hur djupt det var. Allt jag vet är att det var otroligt skönt med tanke på det väldigt varma vädret, att det med största sannolikhet kryllade av ormar i vattnet och att jag tack och lov inte visste det innan jag gick i. Då hade jag nämligen hellre förblivit svettig. Konstigt nog var jag också lite skraj för krokodiler, men det var tydligen för kallt för dom, tack och lov! :O
Efter bad- och matpausen styrde vi kosan tillbaka mot meckat. På vägen dit blev Erik fast i sitt eget lilla mecka ett bra tag och fotade och pratade in i värmekameran "Stiligus tricolorem enormus, 0,5 meter över marken, 50 meter från vattnet, sitter i sol", kunde en inspelning lyda. Men ibland blev det fel, och då var det kul. Kul på det där sättet som man bara fattar om man håller på att dras ned i nörderiernas nörderi... På samma sätt som det är jääääättekul när någon spelar något annat än en tonika efterföljandes en dominantsjua, när man hållit på med musikteori/ackordstjossan för länge. :P
Så länge Erik höll på med sitt satt jag och tjejerna på varsinn sten i floden och pratade studier och framtidsplaner. Det var en fin stund. Solen gassade inte fullt lika mycket och det började tack vare att solen inte stod rakt ovanför längre, finnas några få platser där man kunde sitta i skugga - puha!
Hehe, mind your step Johanna! Stenarna var verkligen geléhala.
Till sist trillade också Erik ned till oss, många arter rikare och det var dags att styra hemåt. Eller mja, åtminstone mot vinprovning. Mycket fin och trevlig avslutning på dagen med livemusik och, som så ofta här nere, fantastisk utsikt. Provade både ett fint pinochet-vin (internt :)) och några trevliga vita viner. Köpte med en flaska från "Hidden Valley", som gården hette. Och en snitsig bild fick vi till också:
Smälter inte in riktigt, men likväl nästan, bland fältbiologerna - inte sant? Please, say yes... ;)
Vill tacka dem för en otroooligt rolig och intressant dag. Som jag skrev tidigare så är det här knappast något jag hade gjort om jag inte, av en slump, hört dem prata svenska och leta morötter. Jag älskar the power of the slump! I alla fall när den faller sig på det här viset. Mums!
För att avsluta det hela vill jag visa att jag minsann blev lite insatt i trollsländevärlden också. Nedan följer bilder på mina alldeles egna möten med trollsländorna från min första, men kanske inte sista (?), trollsländeexpedition:
Borde såklart minnas vad den här heter, men gör det inte längre. Visste där och då faktiskt. Men jag minns en sak, och det är att den här på bilden står i Obelisk-ställning. Det är alltså att "svansen" eller bakdelen av kroppen sticker upp sådär som en obelisk. Så gör dom tydligen när det blir för varmt. Oftast lägger de vingarna över huvudet också, även om den här inte gör det just här. Funkar lite som ett parasoll kanske. :)
Same same but different.
En till blåing. Synd att de bästa fotona bara blev på blåa sländor... jag såg nämligen de som var allt ifrån orange till svart. Däremellan grön, brun och röd... och randig och tvåfärgad. Massor!
Avslutningsvis blir det dock en bild på ett helt annat djur... gillar den så mycket att jag inte kan låta bli. :)
Take care! :-*
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 2)
28 januari och lördag
Bussen gick kl 9:00. Eller nåja, skulle gå, kl 9:00. Det är ju tur att jag inte är en sådan där typisk neurotisk svensk som stressar upp mig över en sådan händelse... ;)
Vi kom i alla fall iväg till sist och hade vår alldeles egen guide som stod där framme och pratade i en halvtjaskig mikrofon hela resan. Med tanke på att jag hamnade på en buss med enbart holländare var det tyvärr jättesvårt att höra vad han sa eftersom de gärna satt och pratade med varandra istället för att lyssna. Men då och då kunde jag höra vad han sa. Han berättade mycket om Sydafrikas historia, speciellt eftersom vi tog vägen genom Khayelitsha (kåkstaden med minst 1,8 mijoner invånare). Det var tragiskt, sorgligt och gjorde ont att se. Där satt jag tillsammans med 50 andra vita rikingar och tryckte näsan mot rutan med kameran i högsta hugg allt eftersom vi passerade fattiga familjer och hungriga barn som gestikulerade mot oss. Arga. Besvikna. Upprörda. Jag kunde inte göra annat än att ta ner kameran. Med en stor klump i halsen och ett "Vad fan håller jag på med?" i huvudet.
Det är så oerhört sorgligt. Plåtskjul överallt. Och där i bor det faktiskt familjer. BOR. Isolerat med tidningspapper.
"Ett skjul är en mindre och enklare byggnad som ofta används för förvaring av exempelvis trädgårdsredskap" - Wikipedia.se
Vissa skjul står en halvmeter från vägen och barnen leker i dikena bara några decimeter från vägrenen. Man kan inte förstå det förrän man ser det.
1,8 miljoner människor... minst.
Fick inga bra bilder, men som sagt hade jag inte hjärta att ens försöka. Skämdes för varje bild jag tog. Av någon anledning. Känns oerhört konstigt och fel att man ens vill ta bilder.
När vi väl kom fram till Kapstaden klev vi av vid en botanisk trädgård. Guiden guidade oss genom parken och stannade vid statyer föreställandes viktiga personer för Sydafrikas historia. Tyvärr gassade solen så mycket att jag över huvud taget inte kunde konsentera mig på vad han sa. I sällskap med hettan var jag så otroooligt hungrig att jag fungerade ungefär lika med noll. Det enda jag hade i tankarna var att få erergi in i kroppen. Men mitt i eländet stötte vi på en mysig liten krabat som var hemskt nyfiken av sig...
Här är han
Och här ännu mer. Hihi!
Bird feeding
Terese, Taffelberget och en tuppig lördagsglidare.
Sedan forsatte vi mot maaaat och det åt vi vid V&A Waterfront. Där låg också den nybyggda (för VM 2010) fotbollsarenan Green Point, vilken var mäktig att se.
Green Point Stadium
Vi åt på en restaurang som hette Ocean Basket med skaldjur av hööögsta klass. Det var underbart! Musslor och räkor i en så fantastiskt god och härlig sås. Och vad vore mer passande till detta än lite POMMES! ;) Det ingick dock även en liten rise orange thingy side order som var riktigt god.
Apelsinjuicen på plats. Liksom musslorna. Terese's två stora "have to"s
when abroad, dock inte nödvändigtvis i kombination. Men funkar.
När det hade ätits klart for vi vidare mot Camps Bay - en supervacker strand. Halvt och halvt komersiell, men inte alls så pass mycket som jag faktiskt trodde. Det fanns lite glass och lite parasoll, men i övrigt var det genuint och väldigt, väldigt härligt.
Vattnet på Atlantensidan är inte särskilt varmt, men trots detta badade jag och många andra. Eftersom skolan inte informerat om att vi skulle stanna och bada hade jag dock inga badkläder med mig, så det blev till att bada i kläderna i det 11-gradiga vattnet... Brr! Hihi. Det gulligaste var dock det här: en av killarna från Lesotho som vi satt med på Moyo (restaurangen kvällen innan) ville absolut bada men kunde inte simma. Han hade inga badkläder heller. Så jag sa att jag skulle bada och att jag dessutom skulle göra det med kläderna på. Han tvekade ett tag men när jag sa att han inte behövde vara rädd och att vi skulle torka fort uppe i solen så hängde han på. När vågorna väl började skjölja över oss fullkomligt KLÄTTRADE han upp på mig. Skrek att jag skulle hålla honom i handen och absolut inte släppa! Jag blev så himla överrumplad av hans reaktion att jag glömde att njuta av badet. Men med tanke på hur kallt det var skrek jag rätt mycket själv också. Det var coolt (haha), men inte särskilt skönt. Bilder från denna fantastiska plats:
Tagga
Försöka lugna...
Hjääälp! :)
Eufori!
Känner mig verkligen som en JÄTTE bredvid Victor... Men så glada och stolta vi var över att ha överlevt badet. :)
Tyvärr hände det något med kameran så att alla bilder på den av solen redan hyperstarkt ljussatta stranden blev tagna med blixt och därför väldigt vita... :-/
Heeeelt okej...
Vill också!
Helt otroligt. Det svarta är musslor förresten.
Yiiiiiiiha!
Efter att vi badat och strukit runt på stranden och försökt att torka i 1,5 h var det dags att åka hem mot Stellenbosch igen. Med tanke på att jag inte hade en tanke på att vi skulle komma utanför bussen den här dagen (eftersom det var så folk i allmänhet hade uppfattat det) hade jag som sagt inga badkläder och heller inte smort in mig med skyddande medel mot vår vän solen. Såååå... en mycket oskön och osnygg solbränna - BRÄNNA (!) infann sig mot kvällningen...
Notera särskilt solglasögons-randen på näsan... Alltså HAHA. I was so red man.
I skrivande stund har röd tack och lov blivit brun och ännu inte börjat flagna. Nöjd och glad, med andra ord.
Det var sammanfattningsvis en underbar dag med massor av intryck, massor av skoj och massor av VARM BUSS. Säkert upp mot 33-34 grader denna dag. Vi såg dock aldrig innerstaden riktigt, så det ser jag verkligen fram emot att göra inom en inte allt för lång framtid. :)
På kvällen lagade jag pasta och köttfärssås på lammfärs. Det blev riktigt gott faktiskt. Och sen hade jag lite På Spåret-mys med mig själv, min lammfärssås och ett glas rött vid mitt lilla skrivbord. 
Gick sedan relativt tidigt i bädd eftersom jag skulle upp redan kl 6:30 på söndagen för att ge mig ut på den antagligen mest oväntade utflykten som jag, innan jag åkte hit, inte hade en aning om att jag skulle åka på: FÄLTARBETE avdelning: TROLLSLÄNDOR. Med andra ord följa med svenskarna jag mötte i matbutiken - HA HA HA! Please see the next entry...
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 1)
27 januari och fredag
Alla som anmält sig till introduktionen hade möjlighet att följa med ut till ett ställe som heter Moyo som är en restaurang kopplad till vingården med namn Spier. En av de största, vad jag förstått. Där blev vi bjudna på en helt gigantisk buffé och underhållning. Det var otroligt vackert där och maten var PRIMA skinka (och prima frukt, biff, äggplanta, grönsaker, kyckling, grytor, röror, potatis, fläsk, fisk, skaldjur, ris, choklad, äppelpaj, bakelser, glass och guuu vet allt!) Fantastiskt trevligt såklart. Efter ett litet missförstånd bland husmedlemmarna så hamnade jag och tre andra ensamma vid ett jättestort bord och satt och surade ett ögonblick. Eller inte jag så mycket, för jag tänkte att det ju skulle komma några andra intressanta människor och sätta sig bredvid oss eftersom det inte fanns plats för dem någon annanstans. Men det gjorde det inte. Därför gick två av dem vid mitt bord och letade på ett annat bord med ensamma själar och sa åt dem att komma och sätta sig med oss. Så pötsligt var vi 8 st, varav fyra stycken från Lesotho! Spännande! Diskussionerna vi hade blev way more intressanta än de hade blivit mellan en svensk och tre tyskar. Vi hade riktigt trevligt och hann avhandla allt från eurokris till monarki till min storlek och mage utan botten. Vi tog oss sedan en liten tur utanför borden och gick runt i trädgården. Där sjöng ett liveband på fyra män lite halvacapella med bara litet komp. I was sold! Romantiskt var bara förnamnet!
Schmaka mikket braaa.
Eda var glad och nöjd. :)
Ansiktsmålning
Lisa fick också en.
Och jeg.
Och så fick jag vin! Från gården... supernice.
Så jäkla rytmiska att jag gick totalt i taket - iiiih!
Tyvärr blev resten av bilderna från Moyo inte särskilt bra. Bara massa fläckar (likadana som man kan skymta på den här övanför, fast betydligt mer) fler och mer. Det var hur som väldigt fint och mysigt där och jag vill definitivt dit en gång till innan jag åker härifrån. :) På kvällen blev det dessutom dans till modern musik och det var ett svettigt kalas för dom som deltog. Själv var jag så uppsvullen att jag inte kunde resa mig från stolen ens - lite plågsamt med tanke på vilken dansant själ jag ändå kan vara när förutsättningarna är de rätta... hum!
Bussen for därifrån kl 22 och var i Stellenbosch typ 22:30. Då var det straight to bed eftersom vi skulle upp tidigt för att åka till Kapstaden på lördag morgon...
