honisydafrika

I skrivande stund har jag ju hunnit hänga runt en hel massa i Kapstaden. Men jag kom på en grej!

Det var ju längesedan nu, men jag kom på att bilderna från en dag för längesedan redan var uppladdade här på bloggsidan, så det vore ju dumt att inte dela med sig av dem. De är från en helt vanlig helg i februari när jag och min lägenhetsbuddy Eda åkte till Kapstaden med tåget för att möta upp en kille som hade fått samma slags stipendium som hon. Det hela var väldigt trevligt! Det konstigaste på hela dagen var tågresan. Där sitter vi som de enda vita resenärerna längs en av långsidorna på vagnen. De har samma design som tunnelbanevagnarna i Paris och Hong Kong. De som får plats sitter på bänkar längs sidorna, medan resten står och håller i sig i såna där strånkar som hänger från taket. Förutom att det var tredje minut kommer försäljare med stora plastsäckar med godis och chips och säljer dessa högljutt, så kommer det också på predikanter med eller utan bibel och med eller utan psykisk sjukdom. Ingen kan veta, men GALET är det. De hörs, de syns och de fascinerar.

Dessutom sitter det sådana här lappar överallt:


Bad luck... ujuj.


Skojar inte, dessa lappar (and WORSE) har suttit i varje tågvagn jag suttit i sedan jag började åka tåg. Och det är 4 ggr i veckan...

Vi kom efter många konstiga upplevelser till sist fram till stationen efter att åkt i 1 h och 20 min (de 4,7 milen mellan Stellenboch och Kapstaden). Där väntar Paul och har redan en liten plan på vart han vill gå. Så vi hänger helt enkelt på.



Yes, stationen ligger belägen såhär schniggt med Taffelberget i bakgrunden. :)


Eda och Paul laddar för en svettig dag med vatten och solbrillor.


Första turen gick till en borg som såg ut som en stjärna typ. Ovanifrån iaf. Nu har jag ju tyvärr ingen bild på själva borgen, men jag tog i alla fall på det lilla huset och den vajande flaggan utanför. :)


Många gånger i det här landet känner jag mig alltid tryggare INNAN jag ser förbudsskyltarna. Jag hade inte en tanke på att någon annan skulle ha en tanke att bära med sig ett vapen innan jag såg skylten...

Vi hängde utanför borgen bara i 5 minuter, sen gick vi vidare mot stadshuset... eller åh... jag kommer inte på vad det heter just nu. Townhall! Vet inte vad det är på svenska riktigt...men tror det är stadshus. Det hela var väldigt märkligt. Vi kom bara in i en konstig korridor med en eller svå omkringdrivande vakter som tittade konstigt på oss... Vi tänkte att vi nog tagit fel ingång och gick ut igen... bara för att inse att alla andra ingångar var stängda. Så vi gick in igen. Och sen frågade vi var vi hade kommit, och varför allt var så konstigt. Inga inträdespriser, ingen reception, ingen kapphall eller storartad entré någonstans! Efterföljd blev massor av kommunicerande mellan walkie talkies i sisådär 5-10 minuter. Till sist fick vi vår egen lilla guide (i vaktuniform) som slött visade oss runt i byggnaden... en väldit speciell guidning, om jag får säga det själv. Förstod inte mycket av vad han sa, på grund av den starka accenten, men förstod i alla fall att jag stod i Mandelas f.d. "kontor" rätt var det var! DET kändes häftigt! :D Såhär såg det ut där inne:


Inte spilla kaffe!


Bra man!

Han sa mycket bra också. Bland annat detta <3 :


Även om vi inte nödvändigtvis är "Chids of God" så stämmer resten, if you ask me. Inte helt enkelt att orka med det faktumet alla dagar dock. Men vi kan. Om vi bara orkar, vill och bestämmer oss för det.


För att väga upp mot den kärleksfulla och hoppfulla stämningen såg de dock till att sätta upp ytterligare en skrämmande skylt. Förklarad på tre av de 10 officiella språken. Intressant placering...?


Vidare togs vi in till konserthallen. Jag fick goose bumps. Terese vill sjunga med Brus här! Eller i alla fall sitta i publiken när någon annan sjunger. Skall försökas hinnas med innan hemfärd.


Huruvida man lyckas flirta in sig på en kvart eller två vid orgeln är en annan fråga, men jag tänker åtminstone försöka våga fråga. De där piporna var iiiinte att leka med! :-O


På vägen mot parlamentet såg vi ett konstigt hus. Reliefen med massa snubbar som man ser är världens, eller om det var Afrikas, längsta som sitter på ett hus. Haha... onödig fakta kommer man konstig nog ihåg (nåja, iaf halvt).


När vi kom fram till parlamentet (som ligger som inbäddad i den botaniska trädgården) fick man lirka in kameran mellan järnkrussidullerna...


... om man ville få en snitsig bild på den perfektionistiska trädgården.


Och här är ju Mr. Smuts också! Honom ser man hyllningar till precis överallt. Både i Stellenbosch och Kapstaden. Och varje gång bara måste jag dra på mun! Han var dock premiärminister i landet 1939-1948 bl a och var stark motståndare till afrikaanernas idéer om införandet av apartheid. När han dog blev det dock helt fel och apartheid infördes trots allt. :(
Så varje gång jag ser Smuts efter att jag fick veta detta ler jag både för att jag blir glad och för att han ju har helt fel namn, speciellt med tanke på vad han gjorde.

Vidare gick vi in i den botaniska trädgården och fick syn på den här lilla sköningen. :)

     
  

Finns hur många ekorrar som helst här i Stellenbosch/Kapstaden-området... helt fantastiskt gulligt! Senast igår var det en som hoppade ner precis framför våra fötter när vi var ute och gick.


Det här trädet var helt sjukt tjockt. Tyvärr gick de andra på toa, så jag fick ingen att ställa upp som objekt i relation till trädets storlek, men det var c-r-a-z-y!

Sedan var det dags att ta sig en matbit. Till min glädje stod denna på vårt lilla bord! Underbart bra initiativ.

'

Det cirkulerar otroligt många hemlösa på gatorna i Kapstaden. Tiggande barn går inte undgå att se och det gör såklart lika ont i hjärtat varje gång man "tvingas" ignorera dem och gå vidare med sin vita, raka näsa i vädret... eller... snarare... sänkt i backen. :( Detta gör man eftersom man inte orkar sätta sig ned på trottoaren och förklara för dem att det enda sättet att hjälpa dem på ett hållbart och långsiktigt sätt, är att hjälpa till att bygga upp ett nätverk - en organisation som kan komma till bukt med problemet. Inte att ge varenda utsatt individ som, liksom de själva, springer ikapp varje "sir" eller "mam" som har hela kläder, vitt skinn och skramlande bilnycklar i fickan och berättar hur hungriga de är, pengar.

Man borde ju förklara. Men man ger liksom upp. Redan innan. Det är då man måste tänka på vad Mandela säger. Men man är ju liksom bara för... lam. :(

Så istället går man vidare mot V&A Waterfront, det komersiella centrumet. Tack och lov har man dock inte samvete att vältra sig i materiella gallerior och stånd, utan nöjer sig med att lyssna på en livekonsert samt strosa runt någon halvtimme i hamnen... hmfff.


Eda är lite mindre än jag. Jag är lite större än Eda. Så kan det va'!



Till vår stora glädje såg vi sälar inne i hamnen! Och en klappade till och med händerna! Iiiihihihih! :D <3



Och sen fann vi honom, gjuten i... brons? Järn? Hm... sånt där som blir grönt av vind och regn och väder och så... glömmer alltid. Sånt som statyer alltid är gjorda av. Posseidon, kungarna på hästar i våra städer osv. Rolig bakgrund btw. Tror den röda figuren är byggd av sådana där röda dryckesbackar... :)



Och så var det då konserten. Att lyssna på den var det sista vi gjorde, sen åkte vi hemåt igen. Med ett tåg. Det såldes chips, godis och läsk och det igen. Och hojtades. Och så var det det där med penis enlargement. Och bad luck. HAH!


Kul dag allt som allt, no expectations - no disapointments! :)

Tjing!