En gång är ingen gång, en lång gång kräver en gongong!
SÅ HÖR DEN SKALLA - JAG LEVER OCH ÄR HÄR IGEN!
Labol - slå i gonggongen, nu köööööör vi! Å kom ihåg; nära skjuter iiiingen hare här på fårte'!
Jaha. Nähä. Nääe... guud vad övertrött jag är och guud som jag har halkat bakom i blogguppdaterandet. Förlåt till de som vill följa mitt liv och förlåt till mig själv. Men jag har i alla fall kommit på vad det beror på! Det beror ju på att jag har sådana storslagna planer. Att jag ska dokumentera precis allt och att det ska komma i rätt ordning och högupplösta bilder och videor och hela baletten. Och eftersom det inte är möjligt när man lever ett sådant fullspäckat liv som man faktiskt gör här nere så har jag bara skjutit upp hela skiten och tänkt att jag ska komma ikapp "sen". Det berömda "sen". Så förädiskt och förödande på en och samma gång.... det lilla tidsrumsadverbialhelfetet.
Därför lägger jag i detta nu den utopin bakom mig och bestämmer mig för att berätta vad som hände i helgen. Jag var på fotoresa med den fotokursen jag går! Bestämda scenerier som vi skulle fota samt lite spännande aktiviteter såsom vithajsdykning och jeepåkning i de västkapsprovinsiska bergen... yay! En riktigt solig, rolig och utmattande resa! Sydafrika är verkligen magnifikt. Med sitt landskap, sitt djurliv och skiftande väder. Och så det knepiga samhället med tidernas sjukaste tankar på det. Det är mycket känslor och tankar om och i Sydafrika - det är en sak som är säker.
Skolan har, som säkert redan förstått, dragit igång ordentligt. Jag har avanmält mig från en av mina tre kurser... det skulle ha blivit 32 hp på 4 månader, och det var inget som Stellenbosch University rekommenderade. De sa att det var bättre att läsa färre poäng så länge det var okej med Linnéuniversitetet. Och det var det! Så nu läser jag 26 hp denna termin istället, LSCE (kursen om hållbar utveckling i ett sådant land som Sydafrika, även om man lär sig för livet och att kunskaperna kommer att kunna appliceras var än i världen det gäller). Huvudläroboken heter "Community Engagement - breaking the cycle of poverty". Det tycker jag sätter ord på exakt vad hela kursen handlar om. Utöver den (som är på hela 18 hp) läser jag "Photography - short introduction to photographing and framing". Det var alltså gruppen som läser denna som gav sig ut på den här fotoresan denna helg. Stor mix av nationaliteter i fotogruppen och over all ett fantastiskt gäng. Också Malin och Jonatan från KTH tar denna kurs, vilket är asroligt!!!
I LSCE-kursen är det övervägande amerikaner, men också två tjejer från Skandinavien; Jessica från Göteborg och Helga från Telemark i Norge. Helfina tjejer! Alla i LSCE-kursen är otroligt fina. Det är intressanta människor med ett grymt engagemang. Jag blir helt paff. I vissa sällskap känner man sig ju så engagerad och medveten... sen kommer man till ett annat - och så är man helt plötsligt i botten. Många är riktiga world savers, och det beundrar jag dem verkligen för! Jag gör så gott jag kan och orkar så mycket jag orkar. Men det är svårt att inte dras med i engagemanget - vi får höra så otroligt sorgliga historier hämtade från verkligheten. Hämtade från idag och igår, tyvärr. Om till exempel om barn som är 12 år och hänger sig för att de blivit anklagade för något och är rädda för vad som ska hända. Barn som inte har föräldrar närvarande varken när de åker till skolan eller kommer hem. Barn som måste ta hand om sina syskon. Ordna mat själva. Om barn som är föräldrar till sina föräldrar. Barn som blir slagna dagligen. Barn som sover bredvid sin avlidna mamma i två nätter men ändå kommer till skolan och förklarar varför de är sena med att "vår mamma är så trött och väcker oss inte, hon bara sover".
Mer än 30 % av barnen i den här byn föds med FAS (Fetal Alcohol Syndrome), pga att mamman druckit under graviditeten. Och detta är till mångt och mycket (om inte endast), för att de svarta arbetarna som jobbar för de vita vingårdsägarna betalades med lågprisalkohol. Det här var inte länge sedan alls och även fast det är förbjudet idag så sker det fortfarande. Lönen består alltså inte av pengar, utan av lågpris-alkohol. I gengäld får de bo på gårdarna "gratis". Och det är på sådana här gårdar de här barnen bor med sina föräldrar, där de jobbar från 5 på morgonen till 18-19 på kvällen i princip. Man blir rätt tudelad när det kommer till att besöka vingårdar och gå på vinprovning. Men å andra sidan är det bondgårdar också... och långt ifrån alla vingårdar. Men man kan nog säga att det uteslutande vita ägare och svart, oskäligt lågavlönad arbetskraft med usla arbetsvillkor, var man än låter sig titta.
Symtomen från FAS kan vara både fysiska och psykiska, men oftast har barnen både och. De får ett karaktäristiskt utseende med litet ansikte och utslätad överläpp. Smala läppar. Stora ögonglober. De kan ofta höra och se dåligt och ha grava koncentrationssvårigheter. De föds med hjärnskador helt enkelt. Skulle tro att minst hälften av alla barn i min klass också har ADHD eller ADD och tydligen är det väldigt vanligt med både dyslexi och epilepsi. Den här skolan är verkigen GRYM på att deala med detta dock! De här barnen är i princip dömda till ett liv i fattigdom och djävulskap och skulle utan utbildning med 99% sannolikhet föra över sina föräldrars beteende på sina framtida barn. A circle of poverty, med allt vad det innebär, helt enkelt. Sedan skolan fick ett stort bidrag och satsade på nytt år 2002 har antalet barn som efter att de gått ut åttan skickats till high school (alltså gymnasiet typ) ständigt ökat! I år tror de att 20-22 stycken ska kunna gå vidare till high school, vilket är en helt fantastisk siffra i jämförelse med hur det såg ut första året då det var 2 eller 3 stycken (om jag har förstått det rätt). 
Från en framtid på vingård/bondgård till high school och kanske ännu längre!
En sak är säker - det blir mycket tårar på lektionerna och det är helt otroligt att se när barnen går från att sitta apatiska till att, efter att man hjälp dem komma igång samt förklarat för femte, sjunde eller tionde gången, förstår vad de ska göra! Eller förstår hur något fungerar. Det är en helt obeskrivlig känsla! Man bara ryser. Sådan enorm glädje! Många av barnen har vääldigt aggressivt beteende och många är apatiska. Och nästan alla har väldigt dåligt självförtroende... därför blir det extra magiskt när man bokstavligen kan se hur ryggraden växer en centimeter när de får beröm, beröring som inte handlar om rapp eller slag samt ett leende. Tillbaka får man kramar, colgate smiles och oerhört fina verk i form av alla hjärtans dag-kort eller teckningar med favoritdjuret på. En fin grej appopå favoritdjuret - de fick i uppgift av oss att rita det djur de helst skulle vilja vara om de inte var människa. Den första killen som fick lov att berätta för de andra vad han ville vara ritade en delfin med motiveringen att de "hjälper människor". Det tyckte jag var fint. Och det tyckte hans klasskamrater minsann också! Ett 30-tal sudd åkte nämligen upp på borden och helt plötsligt byttes katter, ormar och hundar ut mot en delfin that helps people också för dem... :)
Stolt tjej! :)
Nathalie (min kompanjon) hjälper till med limmande och saxande.
Det faktumet är inte jätteglatt i och för sig, enligt vår lärare beror det nämligen på att de fostras till att de inte får tycka vad de vill, att de alltid har lydit. För det har de lärt sig från sina föräldrar - slavarna (närapå, iaf). De gånger de har försökt har de ofta fått spö, i hemmet. Så är verkligheten i det här samhället tyvärr. Då pratar vi alltså inte HELA Sydafrika, utan den här lilla byn. Den är platsen för mest alkoholmissbruk och platsen för flest antal fall av FAS i hela världen. Skolan är med andra ord fristaden för de här barnen... och där slåss de trots allt med varandra. Man får lite perspektiv på saker och ting. Men det skall inte glömmas att de mellan varven har väldigt roligt med varandra och integrerar på ett jättefint sätt! :) Och så är de ju så musikaliska! Jag är helt avundsjuk! De drar igång värsta synkop-klapplekarna och alla hänger med! Avancerat stuff! Och alla sjunger rent (eller iaf i rätt tonart, även om det kanske inte är KLOCKERS). Men ändå! Jag tror att jag är mer afrikansk än man kan tro. Jag har det i blodet... jag hänger liksom på direkt! ;) Appropå att jag kanske är lite afrikansk - se filmen "Skin" om ni inte gjort det. NU! Otroligt, otroligt rörande film. Hela salongen satt och snörvlade hela filmen igenom. Handlar om en tjej som föds under apartheidregimen av två vita, Boer-föräldrar, men är färgad! Och detta kan hända. När anlag ligger vilande. Du kan bära på anlag för mörk hy men födas med ljus. Därför kan två vita få ett färgat (men kanske inte svart) barn. Och det här var vad som hände under apartheid, vilket gjorde att familjer och släkter splittrades, trots att inget äktenskapsbrott begått! Det som däremot hade hänt var att vitingar kommit och tagit marken från originalbefolkningen och sedan stiftat sina egna regler för att göra sitt brott än värre. 
Alla borde se. Speciellt de som har varit, är eller ska till Sydafrika. Eller känner någon som varit, är eller ska. Helt plötsligt gällde det också dig - opsan sa! SE DEN!
Jag försökte inte vara PK eller något förresten, genom att kalla hon i filmen "färgad". Färgad, eller "coloured" är en av raserna här nere. Och man pratar om raser lika naturligt som vi pratar om européer, amerikaner eller sydamerikaner. Väldigt oladdat, med andra ord. Det är bara ett sätt att göra sig förstådd, det är inga skällsord. Det finns alltså svarta (blacks), vita (whities) och färgade (coloured). Och så finns det "others" - typ indier och andra asiater. Vita står högst, sen asiater, färgade och sist svarta. Man får väl egentligen inte säga så idag. Men det VAR så fram till 1994, och det betyder tyvärr att det är den känslan man får många gånger fortfarande idag. Ett enkelt exempel är ju där jag bor. Med svarta gardeners och maids och vita husägare. Och det tragikomiska är ju att anledningen till att det ens FINNS färgade i Sydafrika är ju för att, som vår lärare snyggt och klockrent uttryckte sig, "white man couldn't recist screwing the maid!!!". Och det är väl helt uppenbart - man blir ju inte halvsvart eller mörkvit bara sådär. Det krävs ju att man beblandar sig... och det var ju det största brottet av dem alla - stiftat av den vita rasen. Man blir ju helt... FÖRBANNAD! Så _j ä v l a_ stört!
Men jag trivs med barnen, även om jag har svårt ibland att kunna föreställa mig den ljusa framtiden som väntar dem - för det är verkligen inget som är helt uppenbart eler självklart. Men jag ska sannerligen kämpa för att lära dem det jag kan bidra med och att få dem att känna ett större hopp inför framtiden.
De ville hemskt gärna ta kort på mig eftersom jag tog kort på dem. :)
Och så heltrivs jag med läraren. Jag tror han har en PHD i psykologi... vilket gör att mycket av undervisningen blir väldigt psykologiskt underbyggd, eller hur man ska säga. Och det är ju rätt relevant när det kommer till sådant här - det sitter i skallen. Tänk - kommunicera - handla! Han har en otroligt stark accent och pratar orimligt snabbt, men å andra sidan gör han det med en sådan sprudlande entusiasm att man inte kan låta bli att bara älska det.
Åh... Terese, det går så bra med dina korta inlägg - verkligen! :)
Jag har tusen andra saker jag vill berätta. Och helst i ordning. Men som sagt, nu blev det här inlägget lite på det här viset. Och så får det duga helt enkelt. Med tanke på att det mest kom att handla om barnen och LSCE-kursen till slut så anpassar jag bildinnehållet efter det. Hajarna kommer i nästa inlägg - som jag inte tänker sätta någon dag eller tid på, det verkar ju säkrast så. :) Hur som - jag har det bra, jag har det varmt och tiden bara flyger iväg! Kom på idag att jag har varit här i fem veckor redan. Galet!
Puss o kram, syns på stan (förhoppningsvis inte förrän i juli dock)!
Avslutar med en fantastiskt fin bild om jag får säga det själv. Blir glad i hela själen! :D
... och den less fantastic SEVEN...
Att besöka Betty's bay och dess pinvinreservat som man kan betraktra från en lång spång, samt att ta sig ut till kontinenten Afrikas absolut sydligaste punkt stod på schemat. Malin följde med trots mina sympatiska försök att få med både Jonatan och henne i den lilla vita "mousen" denna sista utflyktsdag. Det hela brast då Jonatan var tvungen att stanna hemma och fixa med sina kurser.
Så vi bar oss av 4 st: jag, Lisa, Malin och Mirko. Mirko var bakis och hamnade därför logiskt nog i baksätet (rag-a-dish!). I fram hamnade jag tillsammans med Lisa som för första gången skulle till att köra en högerstyrd bil på vänster sida av vägen. Min uppgift var att lugna henne och andas för oss båda. Att komma ut från gården visade sig bli den största utmaningen, men det gick bra till sist. Det klurigaste var att hinna ut på de där 20 sekunderna man har på sig att ta sig in eller ut innan den radiostyrda grinden går igen. Men när vi väl kom ut på de större vägarna var det inga problem. Solen sken och radion spelade skön musik. Mirko och Malin somnade rätt snabbt i baksätet medan jag gjorde allt för att hålla mig vaken och vara Lisas lugna stöd. Det var svårt. Men något som gjorde det hela lite lättare var att det blåste så otroligt mycket att bilen närapå skakade eller lyftes från marken för en millisekund lite då och då... Det både lät och kändes konstigt. Lika läskigt som luftgropar när man flyger... typ. Jag var med andra ord nojig som sjutton och kunde därmed hålla mig vaken.
Vi kommer efter ett tags bilande fram till den fina vägen som slingrar sig längs bergsväggen och börjar efter att man passerat Strand och Gordon's Bay. Solen steker in genom vindrutorna liksom den gjort hela den innanvarande veckan. Vi stannar till på en parkeringsplats bara för att titta lite på havet som kämpar mot vinden. Vågorna vill slå inåt, precis som vanligt, men vinden gör allt för att blåsa dem ut till havs igen. Det var ett konstigt fenomen... havet blev liksom platt istället för böljande. Vinden var så enormt stark. Vet inte om stillbilder riktigt kan visa hur det såg ut, men jag gör ett försök:
När vågen äntligen "orkar" slå över så gör vinden allt för att fortsätta att hindra den. Man kan se på vänster sida av vågen hur vattnet liksom driver utåt istället för inåt... Hm - det är sådana här gånger man önskar man kunde lite fler och lite mer avancerade vädertermer... Pappa? :)
Knepigt ser det ut...
Där framme lurar dock väldigt låga, tjocka, gråa moln som slingrar sig ut/in(?) mellan två bergstoppar. Långsamt närmar vi oss de mörka molnen och inser att vi kommer att passera rakt genom dem och antagligen hamna i tidernas regnväder om bara några minuter, men antar (åtminstone gör jag det) att det är något väldigt lokalt som kommer att gå över på bara några minuter. -ICKE! Vi kommer alltså in i ett regnoväder som börjar i lätt duggande men väldigt snart övergår till att bli ett riktigt, ordentligt ösregn som varar hela den 3 timmar långa resan till Cape Agulhas (den sydligaste punkten). Detta trots våra tappra försök att peppa fram solen och genom att upprepande mala "men vid kusten är det alltid soligare, det är här vid bergen som regnmolnen liksom 'stannar upp'" i bilen. It didn't work. Bilen fortsätter istället att nästan-blåsa-av vägen medan vi kör längs kusten och närmar oss sydpunkten. Detta allt medan vattnet från vågorna som slår i klipporna flyger flera meter upp i luften. Vädret är CRAZY! Vi sitter och bara skrattar... det kan inte vara sant att vi åkt 3 timmar för det här. Det sista man vill är att gå ur bilen! Det känns, eftersom vi stängt av AC:n och trots det sitter och fryser eftersom vi klädde oss för 35 grader och solsken när vi gav oss av, som att en tur ut till den där stenen 200 meter bort från parkeringen, den som visar att det minsann är här som Atlanten och Indiska Oceanen möts, INTE skulle vara särskilt behaglig.
Så otroligt låga moln. Brrr!
Såklart går vi ur bilen ändå. Såklart. Nu är vi ju här för sjutton! Lindar våra handdukar som vi hade tänkt ligga på på beachen runt benen och tar händerna över huvudet, biter ihop och öppnar våra dörrar. Det är inte det lättaste. Man får använda sin muskelkraft för att få upp den och tränga sig ut. Regnet riktigt slår mot den nakna hud som man inte lyckas täcka och man kan knappt hålla ögonen öppna eftersom det sticker så enormt av det piskande regnet och den kalla blåsten från havet. Jag har sällan (om ens någonsin) upplevt ett så schizofrent väder!!!
Önskar så hiiimla mycket att jag hade kunnat filma hur vädret tedde sig, men det var fulkomligt dömt att misslyckas. Gick inte att släppa taget om handduken ens för en halv sekund - då hade man nämligen hittat den uppe i Krugerparken... :P När vi kom tillbaka såg vi ut och kände oss lite som såhär. Vi var nog ute i HÖGST 4-5 minuter...
Puwha!
Vi gav oss snabbt därifrån, huttrandes och hungriga. Stannade på ett matställe som inte såg särskilt frestande ut, men vad som helst fick duga i detta läge. Servitören tycker Lisa är konstig som beställer te och passar på att skratta åt vår bortkomda uppsyn och blöta hund-look. Han finner oss så pass intressanta att vi får lov att komma in i baren och skriva på väggen. Jag får den stora äran att göra en liten kopia på den stora ordflätan från stranden dagen innan och klättrar upp på en stol och börjar kladda. Kan medge att det inte är ett av mina stoltaste verk, men hursom känns det bra att ha fått sätta sitt lilla spår efter such a weird and crazy day...
Terese, Mirko, Malin, Lisa. Pekar visserligen på fel tag, men jäjä...
Vi gav oss efter förevigandet av våra namn mot Betty's Bay och höll tummarna för att det skulle vara uppehåll när vi kom fram och skulle kika på pingvinerna... och det var det!!! Dock blåste det fortfarande halvstorm och var ruskigt kallt, men vi gav oss huttrande ut i våra blöta och allt för tunna kläder och kikade på de små sötingarna... och inte var det FÅ av dem direkt - hundra(tusen?)tals! Nüüüüüuuuut nööeet!!! :)
Håll i sig!
Klicka!
Pingviner behöver alltså INTE is för att överleva... De promenixade rakt in i buskarna faktiskt.
Efter att ojat och åhat oss på det där gulliga sättet ett bra tag med ståpälsen ständigt närvarande hoppade vi in i bilen igen och åkte hemåt mot Stellenbosch och en värmande dusch.
Men se på fan! Så fort vi kom runt bergen och mot Strand och Stellenbosch sken solen som att inget hade hänt! Väl hemma berättar de som varit där hela dagen mycket riktigt att solen har stekt och det har varit gött att leva. HMPF! Ingen kommer någonsin förstå.
Trots detta var det inte en misslyckad dag - egentligen... Den var bara lite less fantastic. :)
End of whales, end of post!
Eller nej, förresten. Denna video bara måste få avsluta. Är de inte heeelt underbara!? :D
Nööööüüüt-nöööüüüt!
...och till sist - Fantastic Six!
Jag, Lisa och Mirko fortsatte vår 3-dagarstur med the Mouse. Dag numero två tog vi med oss svenska Malin på utfykt. Så den 1 februari gav vi oss av mot Kapstaden och Signal Hill. En trevlig biltur, dock förbi kåkstäder och dylikt, vilket såklart alltid får en att må sämre.
Utsikten var magnifik från denna utkiksplats! Signal Hill heter den för att man, åtminstone förr, varnade med flaggor därifrån till båtarna som rundade eller befann sig utanför udden om analkande storm eller annan fara. Idag avfyrar man, om jag förstod det rätt, ett "luftskott" varje dag kl 12 utan någon egentlig mening, antagligen mest för turisternas skull. :)
Och så här såg man ut - både själv och över vidderna.
Green Point Stadium till höger.
Efter att ha luftat oss ordentligt och fotograferat oss själva och staden gav vi oss vidare ner mot centrum. Vi stälde in GPS:en på en slumpvist vald restaurang som hette "George's" som låg rätt så nära platsen vi var på. Det hela slutade dock med att den navigerade in oss i ett mycket nedåtsluttande bostadskvarter där Mirko fick lov att snitsla sig fram bland stoppskyltar och höga trädgårdsmurar toppade med taggtråd. Mycket skymd sikt. Vi anade att någonting var på väg att gå mycket fel, men fortsatte följa GPS:ens råd. Till slut kom vi fram. Lutande. Till ett helt vanligt bostadshus med varningsskyltar och taggtråd, precis som de andra runt omkring. Haha. Restaurang George's visade sig med andra ord antingen ha gått i konkurs, varit helt felprogrammerad i GPS:en ELLER varit någon slags väääldigt välgömd svartklubb/restaurang... :) Vi åkte därför vidare och hittade istället till en väldigt trevlig restaurang som låg längs någon slags huvudgata. Där åt vi massor av mat och drack gott. Jag och Mirko delade till förrätt på gudomlig sushi.
Iiihihihi, kolla morotsblommorna!!!! :D
Mirkos första sushi någonsin faktiskt! :)
Vi tackade för oss, använde de flashigaste toaletterna någonsin och gav oss vidare mot en avgiftsbelagd och mycket vacker landsväg som kallas Chapman's Peak Drive och går mellan Hout Bay och Noordhoek. Såhär kunde det se ut längs den vägen...
Alltid!
Fantastic Four. Again!
JUMP - for your löhöv! JUMP IN - feel my tahatch!
Och ja, alla de fåniga idéerna var givetvis mina och genomfördes med sammanlagt ett andfått skrattande fån (d v s jag som springer mellan kameran och tokigheterna som en annan dåre), samt tre suckande kompanjoner... :)
Som hämtat ur en turistkatalog! Kolla taket! :D
Och kolla hela stugbyn med de här taken! Så sött!
Sista anhalten för dagen var staden Strand och dessutom består AV just en _jätte_strand! Sjukt blåsigt, men jag och Mirko badade som vanligt. Testade Beach Babe i vågorna. Hon gick dock av på mitten redan i den första vågen... :)
Jättestranden i Strand
Helt freakki'n ameeeejzin'!
Jag skrev mitt namn i sanden...
... och Mirko gjorde en liten ordfläta av allas våra namn därefter. Malin, Lisa, Mirko och Terese. Fint. Hoppas att någon parasail-glidare såg det. :)
Efter massa lek i vågorna och lek på stranden begav vi oss hemåt i the Mouse, trötta som tre små barn... ytterligare en fantastic dag till ända - fantastix!
Fantastic five!
Jaha... just som jag bestämt att jag hade kommit på den fyndigaste titeln ever i och med "fantastic four" kom ju den där fantastic five också. Men var envis nog att inte ändra min originaltanke, trots att jag inte hann med att skriva ned de fantastiska fyra innan femman kom.
Nog om detta. Vi hyrde en bil den 31 januari-2 februari. Jag, Mirko och Lisa. Från AVIS och inget annat, så var lugna. Försäkrade, med karta och med reservdäck tänkte vi att vi nu, på vår väldigt förvånadsvärt lediga vecka skulle passa på att ge oss iväg till några av världens mest hypade turistattraktioner. Stränder, utkiksplatser, pingviner och baboons. Valar, hajar och delfiner... och världsoceaner som möts... Ja men, ni vet - allt som ska finnas här i Kapstaden med omnejd! Även om det inte blev 100 % träff på alla dessa kan jag garanterat säga att DET GÖR INGET! För det som inte är 100% i teorin kan vara det i praktiken, i ett sådant här fall. Det ÄR helt sjukt vackert här och det går inte liksom att beskriva det. Man måste bara... se. Uppleva.
Jag fick dagen innan vi gav oss iväg ett mess från Jonatan som undrade om vi hade några speciella planer för denna dag, så jag sa åt honom att komma med på vår lediga plats för sjutton, which he also did! Trevligt värre. Så två tyskar och två svenskar gav sig iväg i en liten vit Nissan. Fråga mig inget mer om bilen, jag har nämligen ingen aning om vad den var för något förutom just liten och vit... :) OCH, inte att förglömma, - HÖGERSTYRD! Of course... en viss förvirring rådde till en början, men Mirko, vår chaufför, skötte sig galant på alla de vis. Vi lever ju fortfarande, ey?
Den gav ifrån sig ett väldigt roligt läte när man låste och låste upp. Den pep som en liten
mus! Så den kom helt enkelt att kallas "our Mouse, on the middle of our street, our MOUSE!"
Passar helt perfekt ju.
Vi hade faktiskt inte bestämt var vi skulle åka, utan gav oss iväg med en liten lös plan på att stanna vid någon schysst strand och bada. Så det var helt enkelt vad vi gjorde. Den hette något på M och där var det bara svarta som badade. Och så vi. Kände blickarna lite överallt ifrån... det var nämligen en strand som låg väldigt nära kåkstaden, vilket antagligen, tyvärr, gör att vita håller sig borta och att svarta boende i kåkstäderna har lätt att ta sig dit. Det var en väldigt fin strand hur som helst - så förutom de undrande blickarna så njöt jag. Jag och Mirko badade och hade skoj i vågorna och blev med jämna mellanrum visslade åt när vi var på väg mot "the hole". Jag uppskattade de civila badvakterna som tänkte på oss vilsna vitingar och våra fortsatta liv.
På väg mot "The Hole". :)
När vi badat ett bra tag bestämde jag och mitt låga blodsocker att vi bara inte kunde vara kvar längre. Så vi åkte mot närmsta matställe! Och lite snabbt sådär i förbifarten bestämde vi oss för att idag var dagen för att bege sig till Godahoppsudden! Men först blev det ett stopp i en "stad" som heter Multzenberg för pizza och inköp av en viss "Beach Babe" för Mirkos del. Jag beställde efter mycket vånda en pizza som hette "Stellenbosch student". Jag är sjukt nyfiken på vem den här namngivaren kan ha varit. Pizzan bestod nämligen av sedvanliga deg, tomat och mozzarellaost, men också bacon, hör nu; BANAN samt... okej.... wait for it........ ÄDELOST! Bacon, banan och blåmögelost. Kunde Terese, trots den sjuka mixen, hålla sig borta från ädelosten? -Nix! Det var knappast den godaste pizzan jag ätit. Men jag fick ädelost!!! ... och kunde i samma sekund konstatera att blue cheese cravings'en måste nå en ände snart - annars vet vi inte hur det komma att sluta skall.
Överlevde mixen och gav oss vidare mot udden. När vi väl kommit in i nationalparken (vilket hela udden består av) så stannade vi på en vacker utkiksplats och fotade lite som sig bör...
Här är alltså Mirkos Beach Babe... ja, exakt, den rosa. Inte alltid enkelt att skilja på babe
och babe, I know... ;P
Väldigt fint på något vis. Gullemolnet!
Vid nästa stopp var vi faktiskt DÄR! HAH!
Mhm... "den mest sydvästra punkten av Afrika". Haha, vad är det för "utmärkelse" egentligen? ^.^
Mycket högt, mycket vackert och otroligt mycket maffigare än det ser ut att vara på foto.
Mamma... pappa.... exakt NÄR skilde ni mig och min tvillingbror Jonatan åt? :) HAH!
Bara sådär dyker den upp! Och vänta nu... det blir... ehuurm... VÄRRE:
:D
WE WERE THERE! Lisa och jag.
Kolla de små människorna ungefär i navelhöjd på Mirko så fattar ni att berget var rätt stort. :)
Och jag ville inte vara sämre - men det var jag. Träffade ju helt fel!
Sen såg vi äntligen en efterlängtad babooooon! :D :D :D
... Och inte heller där ville jag vara sämre! Men det var jag. Spanar i själva verket efter
en mycket smärt och smidig baboon som flydde upp i bergen.
Efter att ha njutit av fina vyer på denna otroligt trevliga udde åkte vi tillbaka mot Kapstaden och stannade till vid en strand med pingviner. Så otroooligt gulliga! :D
Trampelitrampelitramp.... :D Och så den som ber mot... Mekka? :)
Harmoni och balans
Tihi... gullepluttar! :D
Tack och hej och godnatt. Ligger ju helt klart efter i uppdateringen, men imorgon drar faktiskt 2 av mina 3 kurser igång, den stora (LSCE) samt afrikaans (ett mycket vitt språk, trots det väldigt afrikanska namnet). På torsdag börjar min sista, vilken är.... FOTO! LYXIGT! :D
Take care! :)
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 4)
30 januari och måndag
Så blev det då, konstig nog, min födelsedag. Tog nog hela 30-40 sekunder från dess att jag slagit upp ögonen rakt mot det vita taket tills dess att jag förstod att det faktiskt var min födelsedag. Jag brukar ju liksom inte vakna badandes i min egen svett den 30 januari, utan frysandes under ett duntäcke och, med lite tur, till skåpluckor som öppnas och stängs och porslin som låter härligt "hemligt" på undervåningen... Detta år var det istället till det blygsamma ljudet av fläkten på väggen och, som sagt, med svett rinnandes längs nacke och rygg.
Och det kändes såklart konstigt, och jag var uppriktigt sagt lite rädd för att ingen skulle komma ihåg att det var MIN DAG. :'( Haha... precis så där omogen som man INTE ville vara när man fyller 24. :P
Men tack och lov så kom varenda kotte jag mötte ihåg det och kramades och gratulerade. Terese=GLAD! :D
Började dagen med att gå till skolan för att ha ett möte med min koordinator, eller vad man ska kalla henne. Hon som är kontaktperson för alla som är utbytesstudenter via partneruniversitet, helt enkelt. Alla hade fått en varsinn tid och då skulle man infinna sig för att kunna få svar på eventuella frågor och funderingar. Hon var sjukligt stressad och ville bara ha allt överstökat, men eftersom jag faktiskt förberett mig ordentligt och till och med skrivit upp sådant jag tänkt att jag behövde fråga, hann jag ändå få svar på alla mina frågor gällande kurser, bankkonto, stipendium, boende osv. Allt flöt på smidigt och jag fick ett papper som jag behövde för att kunna öppna ett bankkonto och inbringa lite cash (ska dock betala än mer än jag kommer att inbringa, så ingen superduperaffär direkt, mest bara administrativt krångligt. Men... what do to!? Like it or go home.
Så... på eftermiddagen skypade jag lite med Emma och hade det skoj. Svarade på SMS och bjöd in folk till lite grillning som jag tänkt ha på kvällen hemma vid vår alldeles helmysiga grillplats som vi har i trädgården. Så förutom de redan boende i huset trillade också både svenska Malin och Jonatan från KTH, Stephanie från Tyskland (som jag mött samma dag på det där mötet med koordinatorn (det sa klick!) samt den modigt badande Victor från Lesotho in! Malin hade med två kompisar hon också, så det blev redigt med folk! KUL!
MEN (!) det blev ännu bättre! Jag hade ju tänkt att alla skulle ha med sin egen mat, som man i regel gör hemma när det ska grillas bland studenter/samlingar med yngre och fattigare folk. Men så blev jag tillsagd att stanna inne på mitt rum tills någon kom och hämtade mig sådär runt kl 19 när vi skulle dra igång. Hörde massor av skratt och fniss utifrån och började ana att det kanske var en liten födelsedagssång på gång... och det VAR det! Jag blev till sist utsläppt och när jag tittar ut genom min balkongdörr så börjar de alla sjunga Happy Birthday! Typ 20 pers!!! Så fiint! På bordet står dessutom fullt med mat som de hade fixat till alla. Jag blir tillsagd att gå in och frysa in den mat jag förberett och att sitta ner och bara bli omhändertagen under hela kvällen...
What can I say? WOW! Det blev en helt förträfflig kväll med massor av skratt, galenskap och glada människor. Trots allt, eller kanske tack vare detta, blev jag väldigt trött så fort vi kom ut för att börja röja loss på dansgolven. Jag var helt enkelt inte så dansant den kvällen. Men tänker redan att jag ska ta revanch. I alla fall så fort temperaturen sjunker under 35-strecket, så att man slipper svimma på köpet.... :P
Hade inte kunnat ana att en födelsedag i nytt land, utan familj och "ordinarie" vänner skulle kunna bli så bra. Men det blev den! Jag blev oerhört glad och överraskad! Nedan följer bildkavalkad från kvällen... :)
Silly hat! :)
Fången mitt bland grillmästare och galenskap!
Jag hade bakat lite pavlova åtminstone. Smakade finfint och slank mycket fort ned i fulla
magar (i dubbel bemärkelse...)
Happi happi!
Sweetie sweetie!
Jag bjöd även på lite svensk (nåja, i den mån det gick) äppelpaj! Det blev ju lite som det
blev när jag inte lyckades förklara att jag behövde havregryn bättre än genom att säga
"excuse me, I'm looking for müsli without fruits, nuts and sugar... plain... if... you... ehm...
do... you... understand?" Jag fick en konstig blick tillbaka och ett försiktigt "no have, mam".
Jag tänker härdanefter använda det mer gångbara "oatmeal". Fast nu har jag ju redan
hittat det, så... jag behöver inte fråga mer. Det får bli i nästa land. Oatmeal. Oatmeal, OATMEAL!!!
Mam will never forget that.
Så numer är jag alltså 24 och bara ett år från ansvarsfull vuxen. Konstigt det där. Jag skulle ju vara ansvarsfull och vuxen när jag var 15 trodde jag när jag var 8. När jag var 12 skulle jag vara det vid 18. När jag var 14 skulle jag bli det vid 20. Vid 20 skulle jag nog bli det vid 23, kanske 24. Nu när jag är 24 är det vid 25. Eller 27? När jag är 25 och likväl 27, kommer jag väl ha insett att jag redan varit ansvarfull och vuxen ett bra tag... jag börjar redan känna vibbarna nämligen... :)
Tänker passa på här att tacka för alla födelsedagshälsningar från många av er så mycket ännu en gång och skicka stoooooora varma kramar från en liten gäääämling till er!
Kommer nu:
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMAAAAAAAAAAR!
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 3)
29 januari och söndag
Alltsåe.... inte hade jag väl kunnat tro att det var i Kogelberg nationalpark som jag skulle spendera denna ytterst redan så omvända och ovanliga dan före födelsedan! Den var dessutom en utav de hetaste dagarna i mitt liv!!! Inte mycket till vind och totalt clear blue sky! Att jag befann mig där var alltså tack vare de där trevliga svenskana jag träffade på Pick 'n Pay (mataffär) knappt en vecka tidigare.
Jag hade ju redan i butiken förstått att jag hade att göra med biologinördar av värsta (och således också bästa) slag. Därför kände jag att jag kanske inte skulle ha så mycket att komma med vid potentiellt fortsatt umgänge oss emellan. Jag är ju trots allt en såndär turistfjolla och har verkligen ingen koll alls på hur fasettögon fungerar eller hur bokstaven c ska uttals på latin. MEN när jag ändå blev erbjuden att följa med dem ut en dag på fältet kunde jag, visserligen efter ett par dagars funderande, helt enkelt inte tacka nej. Jag är ju nyfiken av mig, och med tanke på att jag med största sannolikhet aldrig igen få en chans att följa med en grupp hyperexperter ut och titta på, leta efter och fotografera trollsländor så blev det till sist ett rungande JA!
Frågade mycket noggrannt vad jag behövde ha med mig för att klara dagen som fältarbetare samt vad jag borde ha på mig för att skyddas mot eventuella ormar (#¤%&¤#), insektsbett och kanske den största faran av dem alla - solen!
På söndag morgon kl 7:30 står jag därför i shorts, t-shirt, strumpor och joggingskor på Mariman Streets trottoar, redo för äventyr. Förbisusandes kommer till sist den gråa hyrbilen med den flummige lundaprofessorn Erik vid ratten och och hans två glada studenter och medarbetare Anna och Johanna i baksätet. Jag får sitta fram. På platsen där jag normalt brukar sitta och köra. Det kändes verkligen konstigt.
Vi susade tidernas vackraste väg fram. Den slingrade sig fram på bergsväggen med det glittrande havet hela tiden till höger och långt nedanför oss. Vackra stränder, dalar med utsmygande moln bara ett tiotal meter från bilen och lägg därtill fåglar, insekter och växter som denna trio mer än gärna pekade på och berättade om för mig. Och märkligt nog tyckte jag faktiskt att det var riktigt intressant! Jag kände för en sekund att jag ju valt helt fel ämne - man skulle ha blivit biolog! De verkar ha det jätteroligt. Samla på alla möjliga djur kan man göra. I Sverige finns det tydligen 450 fågelarter. När man har sett 300 av dem får man vara med i en hypercool klubb! 300-klubben heter den. Professor Erik hade en app på sin telefon där han prickade av fåglar han såg. Den kunde även meddela en när en ny och ovanlig art skådats någonstans i Sverige. Live liksom. Det leder tydligen till att Sveriges fågelskådare springer ut till sina bilar så fort de får SMS:et och kör varthän det än må vara - för att se denna art! Kan alltså vara var som helst!!! Fancy stuff! Han själv sa att han brukade hålla sig till att åka på larm som var i Skåne dock.
Jag vet inte riktigt om jag vill bli SÅ nördig... men jag skulle åtminstone vilja pricka av lite. Kanske i en sådan där vanlig fysisk bok. Så som pappa gör. Mycket kanske just för att jag gillar att pricka av saker. Jag älskar ju bingo till exempel, och det kan ju inte förklaras på många andra sätt än med mitt specialintresse för att just pricka av saker. Möjligvis att det kan vara en 20- eller 50-lapp i vinst inblandad... Inköpslistor är ju också rätt skoj! Tråkigt att det bllir så dyrt bara. Det drar ner helhetsbetyget lite. Hur som helst, på vägen till parken fick jag tips om än det ena och än det andra som jag borde se under min tid här nere av Erik. Det uppskattade jag! Har redan hunnit med några av dessa saker nu i veckan, vilka kommer behandlas i framtida inlägg. :P Tjejerna gav mig, från baksätet, en snabblektion om trollsländor och hur man ser skillnad på dem. Detta gjorde de genom att änvända sig av en bok som innehöll Sydafrikas trollslände-fauna. I den fanns det bilder av de arter som finns här nere och varje arts ungefärliga utbredning och både latinska och engelska namn. Och i huvudet hade de dessutom det svenska namnet... haha. JAG SÄGER JU DET!! ^.^ Nörderi är ju för himla häftigt! Underskattad grej verkligen. Man har alltid kul med en nörd, på ett eller annat sätt. Nördar med humor är allra bäst - och de hade dom här minsann. Och självdistans! Viktigt. :) När vi väl anlände till parken var jag, tack vare snabblektionen, inte bara redo, utan till och med lite taggad att finna reda på bl. a. Orange Emperors, Jewels, Skimmers och Common Thorntails...
... men jag var nog ändå inte riktigt i samma taggningsklass som Erik... :)
Och välutrustad var han! Kanske inte ska nämna några summor, men med kikare, IR-kamera och "vanlig" systemkamera (som iofs var lika stor som Maries gulvita TV) så hade det nog ett värde som var rätt så mycket sexsiffrigt. Inte för att nämna några summor alltså...
Kikaren var dock helt stöööööört bra! Jag önskar att mina ögon var lika bra, om jag säger så... och då har jag ändå (minst) 1.0 på båda mina ögon.
Här fotar han nog en Common Thorntail med IR-kameran. Eller kanske är det en Skipper... who knows. Could be like... anything. Men säkerligen hade den vingar, en färgglad kropp, jätteögon, minihjärna och lååång rygg. I BET it had!
Själv nöjde jag mig med att fota blommor till en början, även om de var tämligen döda. Tydligen behövde vissa av växterna som fanns i reservatet (bl.a. denna) brännas ned vart 20-30:e år för att kunna fortsätta leva. Konstigt men sant. Så det fanns gott om svarta blommor...
Trots att de brunnit är de otroligt vackra, inte sant? Tänker mig att det hade passat som potpurri i vilken överklasshall som helst. Eller flumhall också, för den delen. Jag vetesjutton vem som köper sig potpurri egentligen... Hade det inte varit en nationalpark hade jag plockat hem lite och sprayat på något väldoftande jox.
Mitt första djur! :D En gräshoppa! De andra var inte lika imponerade som jag dock... gräshoppa liksom... Well, helluuooe... daeh!
Kinda nice... Kände mig lite som en hobbit - den helt rätta miljön och dessutom hårig. Inte på fötterna dock.
När vi hade gått i någon timme och trion hade tagit otaliga antal foton och IR-bilder med tillhörande ljudinspelningar, dessa gärna med många och roliga felsägninar ^.^, så kom vi fram till det stora trollsländemeckat - VATTNET!
Där var det, besides hala och mycket slippriga stenar och massor av trollsländor, väldigt vackert!
From now on skulle jag känna igen ett trollsländemecka på flera meeeters avstånd! Denna miljö bara skriker ju trollslända! Det var helt otroligt vad många dom var. Och satte sig gärna mitt framför nosen på en, så att man noggrannt kunde beskåda vad det var för en.
Men jag är ju som jag är, och jag tyckte då att grodorna var snäppet roligare. I alla fall till en början.
Mr Bestämd?
Vid den här "sjön", eller rättare sagt lugna delen av älven/floden, stannade vi för bad och lunch. Det var riktigt svart och ingen hade en aning om hur djupt det var. Allt jag vet är att det var otroligt skönt med tanke på det väldigt varma vädret, att det med största sannolikhet kryllade av ormar i vattnet och att jag tack och lov inte visste det innan jag gick i. Då hade jag nämligen hellre förblivit svettig. Konstigt nog var jag också lite skraj för krokodiler, men det var tydligen för kallt för dom, tack och lov! :O
Efter bad- och matpausen styrde vi kosan tillbaka mot meckat. På vägen dit blev Erik fast i sitt eget lilla mecka ett bra tag och fotade och pratade in i värmekameran "Stiligus tricolorem enormus, 0,5 meter över marken, 50 meter från vattnet, sitter i sol", kunde en inspelning lyda. Men ibland blev det fel, och då var det kul. Kul på det där sättet som man bara fattar om man håller på att dras ned i nörderiernas nörderi... På samma sätt som det är jääääättekul när någon spelar något annat än en tonika efterföljandes en dominantsjua, när man hållit på med musikteori/ackordstjossan för länge. :P
Så länge Erik höll på med sitt satt jag och tjejerna på varsinn sten i floden och pratade studier och framtidsplaner. Det var en fin stund. Solen gassade inte fullt lika mycket och det började tack vare att solen inte stod rakt ovanför längre, finnas några få platser där man kunde sitta i skugga - puha!
Hehe, mind your step Johanna! Stenarna var verkligen geléhala.
Till sist trillade också Erik ned till oss, många arter rikare och det var dags att styra hemåt. Eller mja, åtminstone mot vinprovning. Mycket fin och trevlig avslutning på dagen med livemusik och, som så ofta här nere, fantastisk utsikt. Provade både ett fint pinochet-vin (internt :)) och några trevliga vita viner. Köpte med en flaska från "Hidden Valley", som gården hette. Och en snitsig bild fick vi till också:
Smälter inte in riktigt, men likväl nästan, bland fältbiologerna - inte sant? Please, say yes... ;)
Vill tacka dem för en otroooligt rolig och intressant dag. Som jag skrev tidigare så är det här knappast något jag hade gjort om jag inte, av en slump, hört dem prata svenska och leta morötter. Jag älskar the power of the slump! I alla fall när den faller sig på det här viset. Mums!
För att avsluta det hela vill jag visa att jag minsann blev lite insatt i trollsländevärlden också. Nedan följer bilder på mina alldeles egna möten med trollsländorna från min första, men kanske inte sista (?), trollsländeexpedition:
Borde såklart minnas vad den här heter, men gör det inte längre. Visste där och då faktiskt. Men jag minns en sak, och det är att den här på bilden står i Obelisk-ställning. Det är alltså att "svansen" eller bakdelen av kroppen sticker upp sådär som en obelisk. Så gör dom tydligen när det blir för varmt. Oftast lägger de vingarna över huvudet också, även om den här inte gör det just här. Funkar lite som ett parasoll kanske. :)
Same same but different.
En till blåing. Synd att de bästa fotona bara blev på blåa sländor... jag såg nämligen de som var allt ifrån orange till svart. Däremellan grön, brun och röd... och randig och tvåfärgad. Massor!
Avslutningsvis blir det dock en bild på ett helt annat djur... gillar den så mycket att jag inte kan låta bli. :)
Take care! :-*
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 2)
28 januari och lördag
Bussen gick kl 9:00. Eller nåja, skulle gå, kl 9:00. Det är ju tur att jag inte är en sådan där typisk neurotisk svensk som stressar upp mig över en sådan händelse... ;)
Vi kom i alla fall iväg till sist och hade vår alldeles egen guide som stod där framme och pratade i en halvtjaskig mikrofon hela resan. Med tanke på att jag hamnade på en buss med enbart holländare var det tyvärr jättesvårt att höra vad han sa eftersom de gärna satt och pratade med varandra istället för att lyssna. Men då och då kunde jag höra vad han sa. Han berättade mycket om Sydafrikas historia, speciellt eftersom vi tog vägen genom Khayelitsha (kåkstaden med minst 1,8 mijoner invånare). Det var tragiskt, sorgligt och gjorde ont att se. Där satt jag tillsammans med 50 andra vita rikingar och tryckte näsan mot rutan med kameran i högsta hugg allt eftersom vi passerade fattiga familjer och hungriga barn som gestikulerade mot oss. Arga. Besvikna. Upprörda. Jag kunde inte göra annat än att ta ner kameran. Med en stor klump i halsen och ett "Vad fan håller jag på med?" i huvudet.
Det är så oerhört sorgligt. Plåtskjul överallt. Och där i bor det faktiskt familjer. BOR. Isolerat med tidningspapper.
"Ett skjul är en mindre och enklare byggnad som ofta används för förvaring av exempelvis trädgårdsredskap" - Wikipedia.se
Vissa skjul står en halvmeter från vägen och barnen leker i dikena bara några decimeter från vägrenen. Man kan inte förstå det förrän man ser det.
1,8 miljoner människor... minst.
Fick inga bra bilder, men som sagt hade jag inte hjärta att ens försöka. Skämdes för varje bild jag tog. Av någon anledning. Känns oerhört konstigt och fel att man ens vill ta bilder.
När vi väl kom fram till Kapstaden klev vi av vid en botanisk trädgård. Guiden guidade oss genom parken och stannade vid statyer föreställandes viktiga personer för Sydafrikas historia. Tyvärr gassade solen så mycket att jag över huvud taget inte kunde konsentera mig på vad han sa. I sällskap med hettan var jag så otroooligt hungrig att jag fungerade ungefär lika med noll. Det enda jag hade i tankarna var att få erergi in i kroppen. Men mitt i eländet stötte vi på en mysig liten krabat som var hemskt nyfiken av sig...
Här är han
Och här ännu mer. Hihi!
Bird feeding
Terese, Taffelberget och en tuppig lördagsglidare.
Sedan forsatte vi mot maaaat och det åt vi vid V&A Waterfront. Där låg också den nybyggda (för VM 2010) fotbollsarenan Green Point, vilken var mäktig att se.
Green Point Stadium
Vi åt på en restaurang som hette Ocean Basket med skaldjur av hööögsta klass. Det var underbart! Musslor och räkor i en så fantastiskt god och härlig sås. Och vad vore mer passande till detta än lite POMMES! ;) Det ingick dock även en liten rise orange thingy side order som var riktigt god.
Apelsinjuicen på plats. Liksom musslorna. Terese's två stora "have to"s
when abroad, dock inte nödvändigtvis i kombination. Men funkar.
När det hade ätits klart for vi vidare mot Camps Bay - en supervacker strand. Halvt och halvt komersiell, men inte alls så pass mycket som jag faktiskt trodde. Det fanns lite glass och lite parasoll, men i övrigt var det genuint och väldigt, väldigt härligt.
Vattnet på Atlantensidan är inte särskilt varmt, men trots detta badade jag och många andra. Eftersom skolan inte informerat om att vi skulle stanna och bada hade jag dock inga badkläder med mig, så det blev till att bada i kläderna i det 11-gradiga vattnet... Brr! Hihi. Det gulligaste var dock det här: en av killarna från Lesotho som vi satt med på Moyo (restaurangen kvällen innan) ville absolut bada men kunde inte simma. Han hade inga badkläder heller. Så jag sa att jag skulle bada och att jag dessutom skulle göra det med kläderna på. Han tvekade ett tag men när jag sa att han inte behövde vara rädd och att vi skulle torka fort uppe i solen så hängde han på. När vågorna väl började skjölja över oss fullkomligt KLÄTTRADE han upp på mig. Skrek att jag skulle hålla honom i handen och absolut inte släppa! Jag blev så himla överrumplad av hans reaktion att jag glömde att njuta av badet. Men med tanke på hur kallt det var skrek jag rätt mycket själv också. Det var coolt (haha), men inte särskilt skönt. Bilder från denna fantastiska plats:
Tagga
Försöka lugna...
Hjääälp! :)
Eufori!
Känner mig verkligen som en JÄTTE bredvid Victor... Men så glada och stolta vi var över att ha överlevt badet. :)
Tyvärr hände det något med kameran så att alla bilder på den av solen redan hyperstarkt ljussatta stranden blev tagna med blixt och därför väldigt vita... :-/
Heeeelt okej...
Vill också!
Helt otroligt. Det svarta är musslor förresten.
Yiiiiiiiha!
Efter att vi badat och strukit runt på stranden och försökt att torka i 1,5 h var det dags att åka hem mot Stellenbosch igen. Med tanke på att jag inte hade en tanke på att vi skulle komma utanför bussen den här dagen (eftersom det var så folk i allmänhet hade uppfattat det) hade jag som sagt inga badkläder och heller inte smort in mig med skyddande medel mot vår vän solen. Såååå... en mycket oskön och osnygg solbränna - BRÄNNA (!) infann sig mot kvällningen...
Notera särskilt solglasögons-randen på näsan... Alltså HAHA. I was so red man.
I skrivande stund har röd tack och lov blivit brun och ännu inte börjat flagna. Nöjd och glad, med andra ord.
Det var sammanfattningsvis en underbar dag med massor av intryck, massor av skoj och massor av VARM BUSS. Säkert upp mot 33-34 grader denna dag. Vi såg dock aldrig innerstaden riktigt, så det ser jag verkligen fram emot att göra inom en inte allt för lång framtid. :)
På kvällen lagade jag pasta och köttfärssås på lammfärs. Det blev riktigt gott faktiskt. Och sen hade jag lite På Spåret-mys med mig själv, min lammfärssås och ett glas rött vid mitt lilla skrivbord. 
Gick sedan relativt tidigt i bädd eftersom jag skulle upp redan kl 6:30 på söndagen för att ge mig ut på den antagligen mest oväntade utflykten som jag, innan jag åkte hit, inte hade en aning om att jag skulle åka på: FÄLTARBETE avdelning: TROLLSLÄNDOR. Med andra ord följa med svenskarna jag mötte i matbutiken - HA HA HA! Please see the next entry...
Fantastic Four - that's fo sure! (dag 1)
27 januari och fredag
Alla som anmält sig till introduktionen hade möjlighet att följa med ut till ett ställe som heter Moyo som är en restaurang kopplad till vingården med namn Spier. En av de största, vad jag förstått. Där blev vi bjudna på en helt gigantisk buffé och underhållning. Det var otroligt vackert där och maten var PRIMA skinka (och prima frukt, biff, äggplanta, grönsaker, kyckling, grytor, röror, potatis, fläsk, fisk, skaldjur, ris, choklad, äppelpaj, bakelser, glass och guuu vet allt!) Fantastiskt trevligt såklart. Efter ett litet missförstånd bland husmedlemmarna så hamnade jag och tre andra ensamma vid ett jättestort bord och satt och surade ett ögonblick. Eller inte jag så mycket, för jag tänkte att det ju skulle komma några andra intressanta människor och sätta sig bredvid oss eftersom det inte fanns plats för dem någon annanstans. Men det gjorde det inte. Därför gick två av dem vid mitt bord och letade på ett annat bord med ensamma själar och sa åt dem att komma och sätta sig med oss. Så pötsligt var vi 8 st, varav fyra stycken från Lesotho! Spännande! Diskussionerna vi hade blev way more intressanta än de hade blivit mellan en svensk och tre tyskar. Vi hade riktigt trevligt och hann avhandla allt från eurokris till monarki till min storlek och mage utan botten. Vi tog oss sedan en liten tur utanför borden och gick runt i trädgården. Där sjöng ett liveband på fyra män lite halvacapella med bara litet komp. I was sold! Romantiskt var bara förnamnet!
Schmaka mikket braaa.
Eda var glad och nöjd. :)
Ansiktsmålning
Lisa fick också en.
Och jeg.
Och så fick jag vin! Från gården... supernice.
Så jäkla rytmiska att jag gick totalt i taket - iiiih!
Tyvärr blev resten av bilderna från Moyo inte särskilt bra. Bara massa fläckar (likadana som man kan skymta på den här övanför, fast betydligt mer) fler och mer. Det var hur som väldigt fint och mysigt där och jag vill definitivt dit en gång till innan jag åker härifrån. :) På kvällen blev det dessutom dans till modern musik och det var ett svettigt kalas för dom som deltog. Själv var jag så uppsvullen att jag inte kunde resa mig från stolen ens - lite plågsamt med tanke på vilken dansant själ jag ändå kan vara när förutsättningarna är de rätta... hum!
Bussen for därifrån kl 22 och var i Stellenbosch typ 22:30. Då var det straight to bed eftersom vi skulle upp tidigt för att åka till Kapstaden på lördag morgon...
Betraktelser
*Det är inte bara passkontrollanten som kallar mig "mam". Jag ska alltså inte ta illa upp -tror jag.
*Jag går på fel sida trottoaren - tror jag. Jag går alltid rakt EMOT folk. Det kan ju inte vara rätt. Det måste ha med vänstertrafiken att göra. Höger sida om from now on.
*Frukter man köper här blir faktiskt dåliga om man inte äter dem inom 2-3 dagar. De möglar och skrumpnar rätt så omgående. Jag tycker det är helt underbart. Det betyder antagligen lite som såhär: Besprutning? - Hejdåå!!!
Men å andra sidan såg lasagnen jag åt på studentrestaurangcentret igår ut såhär:
Istället för lasagneplattor var det alltså en bas av karamellfärgsgrön
tagliatelle...
Lägg till den vetskapen till att det hela serverades med tillbehör, just det:
ris, SAMT att kalaset i fråga smakade väldigt, väldigt sött! En helt fantastiskt
spännande matupplevelse, ey!?
Det hela betyder alltså att de gifter jag inte kommer att få i mig via frukt och grönt här nere kommer jag istället få via de resterande delarna av kostcirkeln - phjuuew! Ingen fara att några giftnivåer i kroppen skulle ändras alltså... det var då för väl!
För någon dag sedan skar jag förresten av mig en bit av tummen med min och Edas nyinhandlade "Magic Kitchen Master" - en kombinerad skalare, krossare, slicare, hackare och dekorerare i ett! En riktigt skarp och vass kille det där...
Slice it!
Då drar jag mot vingård och förhoppningsvis god mat... ha en trevlig helg!
Känslan av att...
Komiken i tragiken är att när jag efter 10 minuter kommer tillbaka är kläderna visserligen torra, men den där sommarvarma vinden har blåst upp hälften av dem så att de fastnat i taggtråden som sitter uppepå muren... haha... det var en rätt rolig syn. Snacka om effektiv tråd dock, den hade verkligen greppat tag om ALLT utom strumpor och trosor! Kläder upp och ner var det här! :) Lirkade försiktigt loss det hela.
Nu har allt dragit igång ordentligt. Vi har nu haft två heldagar, från kl 8-16/17 med introduktion. Men det är knappast tal om någon nollningsintruduktion i svensk anda kan jag meddela, utan man sitter hela förmiddagarna i alldeles för lite kläder i en skitstor hörsal som har AC'n på ungefär 15 grader skulle jag tro (SVINKALLT) medan man lyssnar på information och information och lite mer information. Gärna samma saker som man läst 10 grr hemma redan. Och såklart hade jag så bråttom i morse att jag glömde bort att ta med en tröja, trots att jag lovat mig själv att göra just detta eftersom jag hela första dagen, dock på ett vänligt sätt, satt och förbannade de boende i varma länder som tror att européer vill ha 15 grader för att känna sig hemma. Eller nåt. Eller äh! Jag förbannade ingen. Men KALLT var det i alla fall, det är en sak som är säker. Men nu är det klart! Imorgon blir det roligheter. Lite datorregistrering hit och annan registrering hit, men sen ska man visst vara fullfjädrad och redo att börja studera! Ska bli kul faktiskt! :D
Det har ju dock inte varit enbart tråkig information på de här två dagarna, utan det har blandats med allt möjligt. Igår eftermiddag fick vi en liten stadsrundtur ledd av två sydafrikanska studenter. De var snälla och trevliga. Men de valde lite konstiga saker att visa oss. Mest olika studentboenden, och bor gör vi ju redan. Hur som! På eftermiddagen slaggade vi i gräset ett tag innan det var dags för filmvisning. Det var två korta filmer om HIV/Aids-situationen i /syd/Afrika. AJ vad ont det gjorde i hjärtat... fan. :( Möjligtvis kan jag komma att få jobba med smittade barn när kursen drar igång om ca 1,5 vecka. Det känns oerhört viktigt. Film nr 1 var gjord av amerikaner och hade en väldigt skrämmande touch och med mycket bilder på mycket sjuka människor. Nummer två var mer en "vi kan bekämpa det!"-film. Man fick se vilken enorm skillnad bromsande medicin gör och hur viktigt det är att så många som möjligt (helst alla!) får tillgång till det. Det krävs verkligen inte att vi avstår från mycket av våra månadslöner eller CSN-bidrag för att hjälpa flera hundra eller till och med tusen (!) människor att få bromsmedicin och komma tillbaka till ett hyfsat normalt liv igen. Så GE för tusan!
I slutet av februari får alla som vill på universitetet HIV-testa sig, tack vare en stor kampanj man driver och har drivit. Förra året testades 4 000 av 25 000 studenter på Stellenbosch. Inte särskilt många, men de var ändå sjukt nöjda! <1% på universitetet har HIV (antar att de siffrorna enbart grundas på de 4 000 som testade sig förra året), men hela 5-8% i Stellenbosch är smittade. I hela Sydafrika är det 10-11 %. Det är helt jävla stört hemskt! Man var helt mållös efter de där filmerna. :'( Meningen var att det skulle bli diskussion efteråt, men ingen var riktigt sugen på att prata om det tror jag. Man ville bara därifrån. Fly lite.
I morse fick vi sjunga sånger och lära oss klickljud på isiXhosa, vilket är det andra största språket i Sydafrika. Han som ledde det hela var helt fantastisk tack och lov, så jag slapp ångra att jag pallrade mig upp trots att jag var trött som en #¤%&/()=?! Ett litet klipp från denna session kommer upp inom kort.
Annat kul som hänt var att jag har träffat lite svenskar! Första svenskarna sedan jag kom hit mötte jag i matbutiken faktiskt - och de var inte utbytesstudenter ens! Men likväl jämnåriga. :) Det var två Lundastudentskor som stod och högt funderade var sjutton de hade gjort av morötterna. Självklart kunde jag inte hålla mig, dels för att jag ju visste var de låg, men mest för att jag skulle få PRATA SVENSKA! Svamla, prata fort, wooo!! Det visade sig att de var biologistudernde och i Stellenbosch tillsammans med sin professor. Detta för att främst studera ett i mina öron mycket smalt subjekt: TROLLSLÄNDOR! HAHA! ^^ Passande nog hade jag samma dag, på utflykten upp i hästbegen och den förgiftade sjön, fotograferat just en trollslända och hade dessutom min kamera med mig. Var givetvis tvungen att sätta deras kunskaper på prov och visade den blå sländan på displayen. Det dröjde ungefär tre tiondels sekund innan professorn utbrister att "det är ju en Kejsarslända!" på bred skånska. Och så får jag veta vad den heter på latin! Får i samma sekund också veta att dessa blåingar, tack vare klimatförändringarna, sedan år 2005 även finns i Kalmar! Minsann! (De finns alltså i resten av södra Sverige också, ingen hyperlokal settled down art of speices alltså...) :)
De var helt klart ett gäng nördar - och sånt gillar ju jag! Höjdpunkten på dagen var utan tvekan att träffa dem i fruktavdelningen och språkas vid! :)
Sen har jag kommit i kontakt med två studenter från KTH som ska plugga här denna termin precis som jag. De var båda supertrevliga, så det känns riktigt bra! Perfekt att ha svenskarna på lite avstånd, så att man fortsätter öva engelskan men ändå kan springa över till dem när lusten faller på. Vi har bytt telefonnummer med varandra, så vi är säkrade! :)
Idag var jag på biblioteksrundtur. I Sydafrikas och också den södra HEMISFÄRENS största underjordsbibliotek! :D Nu vet jag i och för sig inte hur många underjordsbibliotek det FINNS i södra hemisfären, men det var stort! _JÄTTESTORT_ Det roligaste som jag fick syn på där inne var en liiiten liten bibel (mindre än en lillfingernagel) där Fader Vår på 5 språk (bl a svenska) var nedskriven. Inget jag kommer låna - DOCK.
Jag har idag även blivit fotad till mitt student-ID. Och det blev jag i min mest svettiga och trötta uppenbarelse på länge. Och det utan att vara beredd på det. "Sit down, please" säger han bakom disken när jag ger honom mitt registreringsbevis. Så jag sitter down. Skönt. Slappnar av. Men plötsligt blixtrar det till! Foto! Jag ser tydligen inte klok ut, så han tar ett nytt. Det ser jag inte heller klok ut på. Men jag tröstar mig med tanken att jag antagligen såg 1 000 resor värre på det första, eftersom till och med han, som över huvud taget inte behöver bry sig, bestämmer sig för att ta om det. :) Men det är lite av min grej det där. Till Friskis-kortet i Kalmar stack mannen i receptionen upp en webkamera UNDERIFRÅN och sa medan jag höjer ögonbrynen och kollar ner på webkameran i fråga, "....åååå sådär ja!" samtidigt som han tar bort den. "VA?! Tog du kort på mig?!" utbrister jag. "Ja? Vi måste ha ett sånt förstår du. Till ditt träningskort". "Öh... a..ha...okej." JAG SER HELT FÖRSKRÄCKLIG UT PÅ DET! Stellenboschkortet blev iaf lite bättre. Men jag blänker! Och det inte på det angenämaste av vis.
Håhå, jaja. Imorgon har jag tillsammans med stor andel av de sammanlagt 3 500 utlänskarna studenterna signat up oss på en middag på en vingård som heter Moyo. Det blir nog trevligt! Vi ska åka buss kl 18. Från Administration building A. Ja, ni hör ju. Full koll var det här!
Ha det underbart mitt folk och ett stort GRATTIS till Ellinor som blir 24 år idag!
Tack åter igen för fina kommentarer - superkul och motiverande! :D
<3
Och rätt svar är....
Jagad, styckad och iordninggjord av vår egen landlord Mr. O. Om vi vill får vi följa med honom ut och jaga en helg i februari! Jag funderar på det, jag tror det skulle kunna bli en grym upplevelse! Grymt i dubbel bemärkelse, såklart.
Mitt livs första antilopkorv såg visserligen riktigt vidrig ut, men HUUU så god den var! Jag åt in total tre stycken! Jag vet inte om han själv kryddat loss eller om antilipen själv smakar så, men det smakade muskot! Och saftigt kött. Lokalt fixat. Inga tillsatser. Wonderful! Riktigt, riktigt underbart helt enkelt. Mums! :-}
Gissa vilket djur jag åt till kvällsmat!
Stoppat i ett skinn och sedan i ett bröd såg det ut såhär.
... tre dagar senare.
Sådär då va. Efter 13 h välbehövlig sömn (i svettens tecken!!) och en lat dag med enbart hemmahäng är jag redo för ett längre inlägg. Jag vet inte var jag ska börja riktigt, men rimligt vore ju helt klart från början, inte sant? :)
Skriver den här bloggen allra mest för min egen skull, därför blir kanske inläggen helt sjukt detaljerade rätt vad det är. Men det är för att det är sådana där små saker som betydde mycket för stunden och som jag vet kommer vara roliga att komma ihåg i framtiden när jag läser bloggen och ser tillbaka på tiden i Sydafrika. Here we go…
Mamma väckte mig kl 8 på morgonen, bara tre timmar efter att jag hade somnat, och kramade mig hejdå hemma i mitt orange-gula tonårsrum. Det kändes jättekonstigt. Vi grät en liten akutgråt men hejdade oss fort. Vi har ju klarat 6 månader förr! Men då har vi ju befunnit oss på ett okej avstånd från varandra, såsom Årsunda-Oslo eller Årsunda-Kalmar. Men jag är övertygad om att det kommer gå bra. Sen hade jag massor av timmar för mig själv att springa runt som en övertrött höna och oroa mig för än det ena, än det andra innan pappa äntligen kom och hämtade mig vid lunchtid i fredags. Hade bara 10 minuter innan han anlände konstaterat att jag hade övervikt på handbagaget! Min lilla dator väger tillsammans med sin väska och adapter nämligen hela 7 kilo! Detta förklarar varför jag till sist gick och köpte mig en liten 10,1”-are, som alltså än så länge ENDAST legat i säkerhetsboxen. Helt klart värt att ta med – NOT! Men man ska aldrig säga ovärt. Rätt var det är kommer man ju bli rånad, om man ska tro statistiken och historien. Då kommer det vara bra att ha en extra dator.
Sammanlagt fick man hursomhelst ha 8 kg i handbagage, dator eller kamera inkluderad. YAY! Pappa lugnade mig dock och sa att ingen med största säkerhet skulle märka något och att planet inte skulle störta på grund av att jag har ett kilo för mycket i handbagaget. Sannolikhetsläran säger att någon annan förmodligen bara hade 5 kg, och saken därmed skulle vara biff! Kunde inte låta bli att vara asnervös ändå, speciellt när hon i incheckningsdisken ber mig att visa upp mitt handbagage också, så att hon kan "väga och mäta det"! Jag som hade gömt det så fint bakom ryggen + framför fötterna. Men tack och lov sa hon inget. Min dator ser inte så grotesk ut som den faktiskt är, nämligen. Så när hon nöjde sig med att bara se att det var en dator så behövde jag inte kränga upp den på disken, höhö! :) Och ja, jag är en mycket orolig själ när det kommer till att flyga, hålla mig inom spelets regler, hålla rätt på rätt papper och finnas med i rätt databaser. Alltid hjärtklappning!
Sen var det det här med ägglossnings-/mens-/resefebersvärken. HERREGUD! När jag väl kramat pappa hejdå ute i incheckningshallen, gråtit två-tre tårar och kommit igenom säkerhetskontrollen, vinkat till honom en gång till och slutligen gått igenom de där skjutdörrarna kände jag mig så... tappad! Naken. Ensam. Blottad. Expooosed rent utav. För magen verkligen KRAMPADE vid det här laget och det kändes som att jag kanske skulle föda ett barn eller så när som helst. Kanske. Det vet jag ju inte hur det känns. Antagligen vill alla som har fött barn slå mig i huvudet med något hårt vid det här laget, eftersom det tydligen är en smärta som man inte kan föreställa sig. So I’ve heard. Och SÅ illa var det kanske inte. Men nästan! En sak var i alla fall säker - det sista jag ville i det här ögonblicket var att ensam sätta mig på ett plan i 20 timmar och lämna trygga sjukvårdslandet Sverige lååångt under mig. :(
Vad jag därför gjorde var helt enkelt att sätta mig på en bänk och tycka otroligt synd om mig själv ett tag. Men först köpte jag ett litet mini engelska-lexikon på Pocket Shop. Försökte bortse från att jag ville sätta mig och gråta. Men det gick ju inte. Ringde Alec, ringde Elli, ringde mamma och sen ringde pappa mig. Jag var lika orolig som lilla Nasse. Mamma ringde sjukvårdsrådgivningen åt mig och ringde sedan snabbt tillbaka. Jag blev lugnare av det, men hade likväl lika ont i lilla magen. Sen pratade jag med Elli igen också... och vi skrattade lite precis innan jag stängde av telefonen och gick på. Det var skönt. Sen skickade pappa ett SMS att han vinkade till mig från SkyCity eftersom han såg min gate. Bara tanken på att han stod där, typ 1 km bort och vinkade till mig att skratta för mig själv. Jag hittade en bra prick att vinka åt i de där panoramafönstren och tänkte att det var han. :) Gate 17 satt jag alltså i. Rödgråten och ensam. Trots att jag hade flockar av människor runt omkring mig. Så märkligt kan det vara. Gate 17 är samma gate som jag, Natalie och Marit satt i när vi åkte till Egypten tillsammans för ganska exakt ett år sedan. Bara 3 dagars skillnad faktiskt. Snacka om slumpartat! Blev lite full i skratt över det faktumet också. Sen var det dags att gå på, kände mig spänd men bättre till mods.
Tack alla inblandade för en grym insats att lugna mig och trösta mig. Ni var verkligen guld i den där stunden ska ni veta!
Kommer in i planet och möts otroligt mycket av färgen TURKOS. Herrejeeee vad turkost det var! Hanna Meens Eriksson hade älskat det! Hon är denna nyans av turkos personifierad. Glömmer aldrig Tossen och Linus reaktioner när hon föreslog att Brus skulle ha vitt, svart och just turkos som konsertfärger på vår sommarturné. Att det sedan ändå blev exakt dessa färger + grått är ju helt fantastiskt roligt! :)
Fick en liten plats bredvid en man som satt med en otroligt stor tidning. Så stor att den täckte två platser! SvD var det. Ögonkontakt och kroppsspråk löste det hela på det bästa och mest svenska sättet i mannaminne. Inte ens ett hej liksom. Men total respekt och förståelse.
Vi kommer upp i luften 45 minuter för sent, men när vi väl kommer iväg går det som smort! Jag somnar direkt av total utmattning, sömnbrist och gråttrötthet. Vaknar först när maten ställs ser framför mig och ljudet från alla små klirrande vinflaskor ståendes på den där vagnen irriterar mitt vänstra öra. Det blir världens kaos och missförstånd gällande det mesta när mannen med tidningen börjar be om vin och någon framför om bröd och någon bakom om ett vegetariskt alternativ. Det blir till sist till och med så komiskt med allt kacklande mellan de turkiska, otroligt vackra flygvärdinnorna att mannen med tidningen och jag faktiskt äntligen tittar på varandra och bara skrattar. Guuuuud alltså! Vilket KACKEL! "Ordning och reda minsann" säger han och ler och lägger till ett par efterföljande sarkastiskt höjda ögonbryn. Jag skrattar ett befriande skratt, jakar och nickar instämmande. Gud vad svenska vi var för ett ögonblick "ordning och reda" Hah! Sen säger vi inget mer till varandra på hela flygresan.
Vi landar i Istanbul, logiskt nog försenade, men jag är lugn. Planet mot Johannesburg skulle fortfarande inte lyfta förrän om 1 h 45 min. Medan jag lunkar sakta fram och njuter av att Ipren stillat mina smärtor en aning och att jag just börjat mitt stora äventyr ser jag hur mannen med tidningen, nu istället med liten väska, orange löpardojor och kostym joggar fram en bit framför mig. Jag hade tjuvtittat på hans biljett på planet och sett att han skulle vidare till Johannesburg också, så jag blir lite konfunderad.
Plötsligt slår det mig att jag faktiskt borde springa ifatt honom. Så det gör jag. Tack och lov hade vi ju utbytt den där enda meningen om ordning och reda, vilket gjorde att jag faktiskt vågade picka honom på axeln när jag kom fram. Han stannar upp och är till min stora lättnad jättetrevlig! Han berättar för en nojig mig at det visserligen inte är jättebråttom, men att vi nog får skynda oss lite. Jag inser där och då att vi alltså har förflyttat oss en timme framåt i tiden bara sådär! Jag var så inställd på att det inte skulle vara någon tidsskillnad att jag helt släppt den tanken. Plötsligt är jag med på noterna. 1:45 blev till 0:45 och boardning är ju normalt sett 45 minuter innan avgång. Opsi! Vi lotsar oss tillsammans fram på den ABNORMT STORA flygplatsen och han köper mig dessutom lite vatten innan vi går på. Snäll man. Han jobbade på Volvo och var på affärsresa. Vi pratade massor och det kändes plötsligt oerhört löjligt att vi suttit onaturligt tysta bredvid varandra i 4 timmar precis innan... :P På bussen ut till flygplanet såg jag honom, men på planet hamnar vi på helt olika platser, så det var antagligen sista gången jag såg honom någonsin. Men med tanke på att han skulle till Johannesburg kanske det var sista gången han såg dagsljus någonsin... så det är ju betydligt värre för honom. Eller nej, förlåt! Inte ett helt okej skämt. Han var från Eskilstuna, trodde det var Dalarna! Igen! ;)
Går på planet. Dubbelt så stort som det förra! Men lika turkost kan man säga. På ett ungefär. När jag satt mig fascineras jag av den där lilla skärmen som ju har alla möjliga underhållningsmedel i sig. Simpsons, Vänner, HIMYM, klassisk turkisk musik, modern European music, filmer som aldrig blev riktigt stora eller cashinbringande, othello, patiens, resereportage och dokumentärer. Och massor av barnprogram och spel förstås. Kollar först på ett reseprogram som handlar om Cape Town. De hade ett för varje destination de flög till, Turkish Airlines. Men det var dubbat från turkiska till engelska så… ptja. Ja. Jag längtade kanske inte jättemycket mer än jag gjorde innan efter den här lilla filmen. Den inkluderade ju dock vackra bilder, men de kom heller inte riktigt till sin fulla rätt på den där typen av skärm riktigt. Sätter sedan igång filmen ’August Rush’, efter tips från Stefan (läs: tjat), men somnar dessvärre gång på gång på gång, trots att jag gör allt för att inte! Lyckas efter många om och men till sist få upp de svidande ögonen när middagen ställs ned framför mig kl 1:30. JA – HALV TVÅ! Helt galet kändes det. Det kändes, till skillnad från hur det kan kännas när man är ute på sådana här galna resor med konstiga flygtider, som att det faktiskt var mitt i natten! Och man hade somnat för en timme sedan. Och så ska man plötsligt äta. Men jag var hungrigare än vad jag trodde, så allt slank ner. Till och med den sötsura efterrätten i form av en väldigt onaturligt gul och fyrkantig sockerkaks-vindruvskaka. Testade sedan att åter igen sätta på August Rush, men somnade naturligtvis på exakt samma ställe som första gången.
Turkooooos!
Som safir!
Natten flyter på i ett töcken. Somnar och vaknar om vart annat. En gång av att den muttrande ryssen vid min sida som armbågar mig i höften (som jag förvisso typ låtit svälla över ordentligt på hans armstöd), så det kanske var med all rätt. Vaknar där och så till och kan faktiskt inte somna om. Så gissa vad? – Sätter på August Rush för tredje gången! Klockan 4 på morgonen. Ryssen spelar Othello – fortfarande! Eller igen. Vad vet jag, jag har ju sovit. Antagligen dreggelsovit till och med! Men hur himla kul kan det vara med Othello? Bevisligen roligare än August Rush i alla fall. För efter 30 minuter somnar jag igen. Och sover antagligen massor av timmar! Vaknar nämligen inte förrän frukosten serveras vid kl 9 på morgonen, då bara med 1,5 timme kvar till landning i J-burg! Lycka! Har F-R-U-K-T-A-N-S-V-Ä-R-T svårt att få upp ögonen men lyckas till sist. Det är så ljuuuust och massa ljuuud och usch. Och frukosten är inte riktigt sådär jättegod som frukost ibland kan vara. Milt uttryckt. Men likväl spännande och, åter igen, - onaturligt GUL! Det måste ha varit något som tänkt till med matchningen. Men är gul och turkos en så himla lyckad matchning? Eller så var det helt enkelt någon snubbe som stått och dagdrömt på färgämnesfabriken när han tillsatte just GUL till flygplansmaten. Båda alternativen låter ju hur som väldigt troliga, så det spelar mindre roll vilket av dem det är… ;P
Terese tar upp den lilla röran som ligger i den lilla burken. Tittar närma,
tittar längre bort. Tittar närmre igen. Luktar. Funderar. Luktar igen.
Tittar igen... Hmm... Funderar så det knakar... funderar funderar funderar (!)
Och så plötsligt; AH!!! TONFISKSRÖRA!!! Smetar gladeligen på det på
mackan och hugger in. Men...det...smakar...jätte...konstigt!
Det är nämligen youghurt och müsli!!! Fattar inte vad min näsa fick för spel,
men den var då helt övertygad om att det luktade tonfisk när den äntligen
kopplade. WEIRD!
Vi landar i Johannesburg och de som skulle av där går helt enkelt av. Vi andra sitter kvar. Ungefär hälften, skulle jag tippa på. Vad jag passar på att göra under den timmen vi står på marken är att äntligen ta mig upp på benen för att STRÄCKA på mig! Herreguuuuuud! Stryker runt som en katt och bara sträcker på mig där mitt i allt det turkosa. Gången här, gången där – sträcka här, sträcka där! Jag får för mig att folk kollar, men jag är faktiskt inte den enda som sträcker på mig. Massor av folk står och sträcker på sig samtidigt, vilket är en rätt så lustig syn. Man känner sig alltid så djurisk och ”kattig” när man sträcker på sig. Speciellt när man gäspar samtidigt och står på alla fyra på golvet och lägger halsen mot golvet och höjer rumpan i vädret. Men i ärlighetens namn så gick jag inte riktigt så långt… Denna gång. ;) Sällan har jag känt ett sådant starkt behov av att behöva sträcka på mig. Senast var nog när jag hade hjärnskakning och efter 20 timmars sömn reste mig upp för första gången. DET VAR SKÖNT!
Efter detta lyfter vi mot slutmålet – Kapstaden. Det där med hörlurarna i slutskedet berättade jag ju om i det förra inlägget. Efter att ha sovit några välbehövliga timmar hinner jag alltså på håret se klart August Rush på det fjärde försöket! Skam den som ger sig. Och vilken film sen – tips! Speciellt för den musikintresserade eller musikberörde. Mih! <3
När vi går in för landning gör jag allt för att se det omtalade Taffelberget och Camps Bay och hela köret, men jag sitter rätt illa till för att kunna se något. Men jag sträckte mig ömsom vänster, ömsom höger och såg att det minsann såg varmt ut, och att havet var glittrande blått! Att det minsann var grönt och att det minsann fanns en lång kust. På den lilla skärmen fick man, vare sig man ville eller inte, se samma vy som piloterna när det bara var några minuter kvar till landning. Nördig som jag är älskade jag det! Men fyyy vad läskigt det var samtidigt. Så maktlös, men ändå med i hele processen! Kändes inte under kontroll för fem öre! Svängde hit och dit och upp och ner och huha! Imponerande att det näst intill alltid går bra med det där får jag säga.
Älskar sådant här, kameror, kartor, fakta, höjd, speed, alles! :D
Ned kom vi. Och så fort vi landat växte leendet i ansiktet på mig. Var det alltså från och med nu jag skulle se mig omkring vart jag än gick och förvänta mig bli överfallen från alla håll? Eller skulle jag istället fortsätta le mitt fåniga leende och stäcka på mig ytterligare för att snart vandra ut genom tuben och mot bagagehallen för att kunna starta det största äventyret någonsin? Jag valde det sistnämnda. Men med en touch av ett pass och en plånbok tryckt hårt mot magen i den väldigt mycket stängda handväskan.
Visumkontrollanten skrämmer livet ur mig när han börjar att FRÅGA saker. Efter några frågor förstår jag att han bara vill skämta och vara lite rolig. ”Min” engelska accent är tydligen otydlig, då jag säger (när han frågar) att jag har bokat min hemresa ”the fifth” of July (med tydligt läspljud), och inte ”the fitt”, som han försöker övertyga mig om att jag egentligen menar. ”The fitt of July, FITT! Not the fifsssssth” he said. ” ’Fifsssth’ means… FIVE…(han ritar en femma framför min näsa i luften). ZERO (och ritar en nolla). You see? Hahahah…”.
Hmpf! Förolämpad men med hedern I behåll säger jag “Yes, haha… Ha. Ha. The fitt I mean. Heh. Sorry.” Han skrattade, självklart i mina öron och ögon ett hånfullt skratt, och sa ”take care, bye mam!” MAM!?!?!?! ………HMPFFF!
Som vanligt blir väntan vid bagagebandet en orolig historia eftersom man alltid är övertygad om att om det någon väska som är försvunnen, så är det just ens egen. Och varför man tänker så varje gång trots att det aldrig varit så, förblir ett mysterium. Det går förresten bra att byta ut ”man” mot ”jag” eller ”Terese” här.
Väskan kommer och jag ger mig ut i ankomsthallen! Massor av cheap taxi offers kommer fram, men jag har siktet inställt på de där gultröjorna. Ser som jag skrev tidigare inga gula tröjor (där sov han minsann inte, färgburksmannen!) men så smyger det ju, som tidigare beskrivet, fram en kille med en liten Stellenbosch University-lapp i handen och frågar om det är jag som är jag. Och det är det ju! Så jag följer med. Med sig har han ytterligare en student från universitetet och en nyanländ tysk kille som suttit tillsammans med dem i 1,5 h och väntat på försenade mig. Stackarna! Vi letar på bilen som de hunnit glömma var de ställt. Sedan går det alltså i all världens fart från Kapstaden mot Stellenbosch! Först fattar jag ingenting när ratten sitter på fel sida – hade faktiskt inte tänkt på att de hade vänstertrafik över huvud taget! Inte en tanke! Konstigt. Vi susar fram på den svartaste av vägar och sicksackar fram i filerna. Jag är lite skraj, men njuter allra mest. Temperaturen är sjukt behaglig och det är ett otroligt vackert landskap! Helt grönt. Berg hela vägen runt omkring… och så blå himmel, fast med moln som leker och smeker sig in bland bergens små dalar eller glider ned från dess platåer. Det är roligt att titta på. Kan fortfarande inte sluta titta på processen när vi är ute och går i omgivningarna. Det förändras så fort. Ena stunden ligger molnet uppe på berget, i nästa stund har det glidit ner i dalen. Eller tvärtom. Eller så är det på väg mot dig eller på väg att passera över dig. Jag gillar moln. I alla fall sydafrikanska bergsmoln.
Vänster om!
På vägen passerade vi förbi den största av Kapstadens kåkstäder – Khayelitsha. Fy SJUTTON. Jag vill inte säga att det såg mysigt ut – men herrejösses vilket speciellt samhälle! Vår ”cleaning lady” bor där ryktas det. Och där blev hon rånad på allt hon ägde och hade i fredags. TV, radio, telefon, pengar – ALLT! Hemma i sitt eget skjul. Jag mår fruktansvärt dåligt över det. Jag vill bara ge henne allt jag äger och har. Mitt överflöd! TVÅ datorer, TVÅ telefoner… sjukt ju. Men det är knappast som att hon är ensam drabbad. Antagligen blev 100 andra också rånade samma natt av samma liga. Fyra män som bröt sig in och hotade med kniv. Hur mycket ska man egentligen dricksa henne? Hon kommer till vårt hus och städar varje dag. Moppar mitt golv, sopar undan min skit. Diskar 15 personers disk från grillningen vi hade igår. ”It’s her job!” uttalas det. Jojo, nog är det. Men det känns INTE bra i magen… Och så alla männen här på gården. De plockar med händerna bort grus som våra flip flops kastat upp på stenplattorna som ligger utplacerade. Och så tvättar dom för hand de 10 bilarna som står på gården. Men samtidigt är de nog glada att de har ett jobb över huvud taget. Men det känns inte helt okej. Jag måste ta reda på om alla som springer runt här och fixar och donar dagarna i ända får bra betalt av våra vita landlords. Jag hoppas verkligen det. Hoppas verkligen, verkligen det.
Nu tänkte jag försöka ta det här vidare, kontinuerligt och dag för dag sedan jag kom hit… men det går verkligen inte! Dagarna flyter in i varandra och jag kan inte skilja på vad som hände riktigt när! Jag har varit så oerhört trött sedan jag kom hit och behövt väääldigt mycket sömn. Det har blogginlägget har jag skrivit lite på varje dag nämligen. Första delen skrev jag efter 13 h sömn som jag skrev, men sen blev jag sådär fruktansvärt trött igen. Orkade ju inte alls skriva den där Big Update'en dagen efter, som jag ju påstod att jag skulle. :P
Huset är i alla fall helt i sin ordning! Vi är 21 stycken som bor här. Jag tror att 10 st är tyskar, 6 holländare och 4 sydafrikaner (som jag för övrigt nästan inte träffat!) och så jag. Svensken. Den enda som inte har någon att prata snabbt och skämta med. Fuck. Det är riktigt drygt ibland. Man är liksom inte lika kvick på engelska. Jag delar ”vardagsrum”, toalett och kök med en tjej från Tyskland – Eda. Hon ska plugga ett helt år av Law and Justice. Stackaren är allergisk mot både sol och kött. Och ja – det är faktiskt kring just det som det mesta har kretsat hittills. Om att vara i solen och att äta. Basala grejer va! Men det löser sig nog för henne. Tycker lite synd om henne bara när vi andra sol –och barbecue lovers njuter till fullo av billig mat, grillning och härlig sol, medan hon måste ha långbent och långärmat på sig. :-/
Mitt rum är litet och mysigt och jag har allt värdefullt i säkert förvar utom datorn - som såklart är för stor även för den enorma safety-boxen som enligt landlordsen kallas "laptop safety box". ^.^ Jag har en säng, en garderob, en skrivbordslampa och en papperskorg. Och en liiiten, liten spegel och handfat. Det är väldigt trevligt att ha det där lilla handfatet faktiskt. Underbart rent utav. Sen har jag ju direktacess ut på "altanen" eller baksidan. Jag öppnar upp skjutdörren och kan bara ta 3 steg så står jag i poolen. Det är ingen fancy-fancy pool allstå, men den duger bra till att svalka sig i! :)
Mys i kvällen. Sladdarna uppe på gigant-safety-boxen fick jag för att
testa om någon av dem fungerade. Det gjorde dom inte. Dagen efter
kom Mrs O hem från affären och hade köpt mig en orange och
jättelång internetsladd. Lycka! :)
Baksidan av vårt hus. Min är dörren längst ned till höger. :)
Det här vad vad jag såg när jag steg innanför grindarna. Jag gillade!
Inlåst. Dock med estetik!
Mitt och Edas kök...
... och 'vardagsrum'. :) Där inne i ljuset har jag mitt krypin.
Igår gick vi tillsammans till universitetet för att registrera oss som studenter. När det väl gäller stora saker som att flytta utomlands och så är jag väldigt noggrann med att hålla reda på saker och ting, kolla upp, ställa frågor och försäkra mig om att allt är som det ska. Allt för att undvika jobbiga ”Oooooj, det har jag glömt…”-upplevelser (som annars inte är helt ovanliga, skall tilläggas). Så, just därför hade jag skickat alla papper som de behövde för registreringen i förväg, såsom visum- och passkopia, kopia på banköverföring och på sjukförsäkring, vilket vi också hade blivit ombedda att göra. På mailet med dessa bilagor hade jag fått svaret ”Perfect, Terese!”, och därför kunnat andas ut. När jag väl kommer fram till killarna som ska registrera mig så visar det sig att det saknas både det ena och det andra, bland annat proof of payment! Förskräckt blir jag och börjar svettas än mer än jag redan gör… säger att jag har the proof in my mails and that I can show them if they want to. Så jag loggar in och hittar tack och lov mailet på en gång. DOCK går det inte att öppna filerna eftersom de är i pdf-format – världens ovanligaste format, aight? :P Hela datorn (den enda de har) låser sig och det kommer upp felmeddelanden på kinesiska. Haha… ”men guuud!”, tänker jag ”vad har jag ställt till med?” De springer och hämtar en kinesisk man som kommer och hjälper till att tyda vad det står. Han är inte helt fenomenal på engelska, men till sist kommer han fram till att ”it doesn’t work”. Haha – no surprise! :P MEN (!) klipsk som man är har jag tagit med papperskopior på åtminstone sjukförsäkringen och det med betalningen kunde de titta upp i ett datorprogram för att se att det stämde. Tack och lov! Det blev några turer fram och tillbaka, men jag bor ju så nära universitetet att det är löjligt, så det var aldrig något problem. Så nu är jag a full time student i Stellenbosch, South Africa – COOL! :D
De senaste dagarna har vi, i olika konstellationer, varit och handlat mat åtminstone tre gånger, varit på långpromenad fem gånger och varit ute och ätit i stan två gånger. Min absolut första måltid i Sydafrika var på kvällen i lördags… jag hade den mest fantastiska pastan med blue cheese och bacon. Det var heelt ljuvligt. Det är verkligen något visst med mig och smält ädelost. Vi smälter som samman! Kvällen efter, i söndags, var vi ut och åt igen på ett ställe som hette Salt & Pepper. De hade underbara pizzor där degen var en blandning av ett mjukt och ett hårt tacobröd. Det var knaprigt där det inte låg någon fyllning och mjukt, men tunt, där det låg fyllning. Helt otroligt sjukt mycket ost hade de, men jag är ju en ost-sucker utan dess like, så gjorde ingen fara.
Här nedan följer en blandad kompott från mina tre första dagar här. Blandar som sagt ihop dem och inte kan skilja riktigt på vad som hände när… det är så mycket att ta in. Från den stunden jag anlände till idag känns det som att det har gått 2-3 veckor… och så är det bara 2-3 dagar! Det är helt ofattbart. Men jag har det mycket bra, känner mig relativt trygg och har det otroligt varmt och skönt. Och så vill jag så gärna ha en cykel! Födelsedagspresent, någon? (A) ;)
Wietske och Gianni
Florentina
Eda och Martine
Jonas och Vanessa
Förlåt för den, Wietske. ;)
Det här är en rätt sällsynt bild i övrigt perfektionistiska Stellenbosch...
ROUGH! :P
Jag och Eda var ute på en promenix i blåsvädret.
Och hör och häpna! Strax därefter öste negnet ned. Vår grillstad är en
regnfri zon, som synes.
Min första egenlagade middag! Inkluderade givetvis mango! De kostar
bara 3 kr styck! I go nuts! :D Det var i övrigt kött av okänt slag, lök,
morötter, kryddor och creme fraiche inblandat i denna gourmetmiddag. ;)
Vi hittade till tyska Superspar. Kändes konstigt att gå runt på SPAR, helt klart.
Där fanns det utan tvekan mycket juice och yoghurt!
Och sådana här skyltar på afrikaans. Snälla säg att det är någon mer
än jag som reagerar på "Baba Bybehore"... När man uttalar det liksom... :-/
Hittade både müsli och hårdbröd! Lycka! Så ordentliga frukostar kommer
det att bli...
... gärna ute i solen. :)
Följande bilder är från en liten badutflykt vi gjorde idag. Meningen var att bada i en sjö när vi väl kom fram. Men som ni kommer att se så var vattnet inte särkilt inbjudande...
Fååågel! Väl kamouflerad här dock! Man ser dem överallt.
Fin häst.
Massa fina hästar! Säkert att du inte ska komma ner, Marie? ;)
Ice is visserligen nice, men here are courses with horses!!
HÖGA träd var det verkligen tal om. Mäktigt!
Till sist kom vi fram till sjön!
Blev helt kär i den här buskblomman. Påminde mig om rönnbär.
Men något bad blev det inte tal om. Det luktade PÄCK!
Så ganska snart var vi på väg hem igen.
Jaha. Det var den lilla bildkavalkaden det. Känns helt fantastiskt att jag förflyttat mig från det här:
Till det här:
Och det på en så kort tid. Och ändå känns den så lång! Men det är ju alltid sådär när man reser. Tidsuppfattningen gets fucked up... Man hinner se så mycket nytt. Ungefär lika mycket nytt som man gör på en månad eller kanske TVÅ hemma. :-O
Nu ska jag gå ut och sätta mig i solen ett tag innan det är dags för husmöte ikväll. Då ska vi skriva kontrakt och få reda på vilka som är våra do's and dont's här i huset och i trädgården, är det sagt.
Åh. Jag känner mig så lycklig nu. Humöret och känslan har skiftat från timme till timme och från dag till dag. Men just nu känns det riktigt, riktigt bra. TÄNK vilket privilegie att få vara här. När folk här pratar om deras betalade 4 000 Euro och kursavgifter på 400 Euro för varje kurs och allt sådant där får jag mig en tankeställare. Jag sitter ju här och betalar inte en penny! Förutom för mat och boende såklart. Det är helt fantastiskt. TACK Linné och TACK Sverige! Wow.
Vilket OTROLIGT mastodontinlägg det blev! Puh!
Ha det så bra så hörs vi snart igen.
<3
Viljan är starkare än orken, det har mina tränare alltid sagt!
Ögonen faller ihop och öppnas om vart annat nu när jag sitter här. Men jag vill så gärna skriva lite. ÅH vad jag vill!
Allt har gått helt finemang hela vägen trots förseningar, skrikande barn och en alltför gedigen filmdatabas i den där lilla TV-skärmen! Förödande för min nattsömn. STEFAN MAAD: TACK FÖR AUGUST RUSH! Hade du inte sagt att jag skulle älska den hade jag aldrig valt den framför alla andra bra filmer som fanns. Jag tackar dig å det ÖDMJUKASTE (!!!) för tipset. När flygvärdinnan gick runt precis innan landning och skulle samla in hörlurarna så hade jag bara fem minuter kvar på filmen. Hon sa "I'm sorry Madame... I understand. But... I have to, Madame." Då tog jag till det fulaste, men just i ögonblicket äktaste, knepet av dem alla! Jag såg upp på henne med rödsprängda ögon och hög andning. Jag satt ju mitt i slutscenen och tillverkade krokodiltårar och hulkade! Jag var bara TVUNGEN att få se slutet! Så hon höll upp händflatorna framför axarna och kapitulerade medlidsamt. 5 minuter senare kom hon tillbaka. Då gav jag tillbaka dem med ett extra stort leende och tackade med hela kroppen. :)
Jag förstod att ni blev oroliga igår, åtminstone 3-4 st av er, när jag grät er panikartat i örat innan jag gick på planet igår kl 17:25. Don't ya worry. Värken är bättre och här kommer jag ha det precis hur fint som helst. Känslan är god!
Och så miljöerna som är helt... ja. Det finns inte ord för det riktigt. Det är oerhört vackert och det är än så länge otroooligt lugnt.
Men det är ju orättvist som... satan. Också. Det upptäckte man bara av att gå till affären... eller att passera förbi de otaliga rucklen i en av kåkstäderna på vägen mellan flygplatsen och Stellenbosch. Mer om detta IMORGON. Då kommer The Big Update!
Nu ska vi (jag och typ fem andra) gå in till stan och kika om det finns något gott att få i magen. Sen ska jag definitivt hem och slockna i fläktens vind...
Ett litet smakprov från Stellenbosh taget från bilen i 140 km/h. ;)
Åh. Bilen! Så himla snällt. Snacka om att jag blev ställd när jag kommer av mitt försenade plan, får mitt efterlängtade bagage och kommer ut i ankomsthallen. Kollar efter de gula tröjorna som det har stått att vi ska kolla efter när vi anländer. För att få transport till Stellenbosch. Men ääaaeeeh. INGET GULT så långt ögat når! Men så, precis när jag ska ta upp telefonen och försöka surfa in efter ett telefonnummer att ringa, så kikar det fram en lång blond kille med en lapp och blyg uppsyn som undrar om jag möjligvis förväntar mig skjuts. LYCKA!
Allt löste sig som önskat! Att det sen var genom en hastighet på konstant 140 km/h och på fel sida vägen (ur svenska ögon sett), var ju inga prolem heller. :)
TACK för era fina kommentarer gullebarn och vuxna! Det betyder verkligen massor! <3
KRAMAR!
Var i kroppen känns resefeber?
Jag hoppas att den här så kallade 'ägglossningsvärken' går över så fort jag kommit på plats. Det är lite smått olidligt just nu. KRAMP TYP! OroligPunktNu.
Oj hejsanhopp! Nu rullar pappa ju in på infarten! Dags att stänga ihop för sista gången.
Nästa gång jag skriver hoppas jag det är från mitt nya fina rum i ett annat fint land. Hoppashoppashoppas att allt går vägen!
Ha det fredagsmys här hemma!
Puss och kram och tack för era kommentarer, mannar! De värmer!
So long!
Plötsligt,eller ja - TILL SLUT (!), händer det...
Ja hörrneni...
Det här skulle ju egentligen ha hänt för länge, länge sedan. Att den här honisydafrika-bloggen kom till liv alltså. Och i den skulle jag ladda som satan och resonera och dividera om allt som tänkas kan, inför min stora resa. Men under omständigheterna som rådit har det inte funnits varken tid eller ork till detta. Och nog duger väl 10-12 timmar innan avresa lika bra som 10-12 veckor innan, som jag från början tänkt? Duger lika bra som 10-12 dagar också... vilket var plan B. Nu blev det, i vanlig ordning, ändå plan C. Helt i enighet med mitt vanliga livsmönster. I mitt livsmönster är jag näst intill alltid i tid - men gärna utan, eller åtminstone med myyyyycket liten marginal. Ibland tippar det över och jag kommer för sent, tyvärr nästan uteslutande de gånger det gäller stämd träff med en god vän eller flera. Det är något jag skäms över och som jag försöker jobba på. Jag försöker vända det till att det är för att jag ju tycker ooom dem så mycket och jag känner att de ju tycker om mig så mycket att det inte gööör något om jag slinker in 5 minuter sent VARJE GÅNG. Pyttsan! FAIL, Terese. Men jag har faktiskt blivit bättre. Inte på att ge mig av från punkt A i tid eller börja med saker i god tid, men liksjutton att anlända med andan i halsen också till informella möten såsom en fest som faktiskt börjar 19 eller en shoppingrunda med tillhörande lunch som börjar kl 13 och inte 13:17. Den här hösten har varit en framgångssaga på det planet! Men nu halkade jag ju helt från ämnet!
Jag ska till Sydafrika! IMORGON! Och fa-an vad sjukt det känns! I 6 månader nästan. Eller 166 dagar, om man så vill. Minst. 166 dagar låter ju otroligt kort, medan 6 månader låter ofantligt långt, eller? Det är lika långt, jag lovar. Så när som. Hur som helst; jag har ett visum som tillåter mig stanna ytterligare ett tjugotal dagar efter terminens slut. Fram tills den 21 juli kan jag lagligen stanna. Men "lagligen" - hallåååå? Ni känner ju mig, vilden 100%! ;P
Teh Pööörmit! Yay!
Jag ska plugga där nere. Bli en sådan där utbytesstudent. När jag var liten tänkte jag alltid att jag skulle bli det en dag. Men då tänkte jag att det skulle vara på högstadiet eller gymnasiet. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig - och så plötsligt händer det ändå, som bekant, trots att man trodde det var för sent för länge sedan.
Vad jag ska plugga är en annan femma. Men jag ska göra något viktigt och jag ska göra det redigt bra. Det har jag bestämt mig för. Tidigare i höstas skrev jag en self-essay på engelska på ca 5 sidor. Där skulle man redogöra för sina upplevelser i livet och hur man såg på samtid, framtid och som sagt, baktid. Alltså förflutna tid. 11 st små utisar verkar ha blit antagna och jag var lyckligtvis en utav dem!
Den antagningen innbär att jag mitt i ovissheten ändå vet att jag ska läsa 60 % av mina 30 ECTS-poäng genom att kombinera volontärarbete på en grundskola en bit utanför staden jag kommer att bo i (en heldag i veckan) med att läsa litteratur, delta på föreläsningar och skriva uppsatser/rapporter om sustainable community engagement in a South African context, en dag i veckan. Man kombinerar alltså tiden på den här skolan med att observera och att "jobba" (umgås, hjälpa, se vad det finns för behov). Tror jag. Jag har i ärlighetens namn inte riktigt förstått vad jag ska göra. Jag har läst tyska hela hösten som var alldeles för tidskrävande för att ens hinna förstå att jag skulle spendera kommande termin i landet Sydafrika på andra sidan klotet. Som jag ju just ja - ÅKER TILL IMORGON! WAAAAAAHHHHHHHHH! BANANAZZ! ;)
Ingen tvekan huruvida skolan ligger fint till eller ej...
Förutom denna kurs ska jag också lära mig grunderna i språket afrikaans, som talas där nere. Jag hoppas att jag kommer ha användning av tyskan här, eftersom afrikaans har din stomme i nederländskan och nederländskan är hyfsat lik tyskan... hoppashoppashoppas! Om inte annat har jag förstått att det kommer att vimla av tyska utbytesstudenter - så man får väl lov att styla till med några snygga Ausdrücke rätt vad det är. Typ... "Wo ist mein Paket?" Det kommer nog att vara på sin plats. Jag fyller ju år för sjutton! Nästa måndag. Det är Tyskarna Från Lund som "sjunger" så i den fenomenalt mysiga synthlåten "Achtung X-mas". Det är dags för er alla att höra på dem, folkens! Klockren humor som jag diggar, trots att jag kan vara rätt kinkig när folk sjunger för löjliga texter. Björn _hosthost_ Rosenström.... *Hrrm hrrm*
Annars har jag hört att "Ich weiß nicht" är rätt användbart. Allt som oftast. Ja, på alla språk faktiskt.
HUM... inte helt självklart kanske. Men man får sina
aningar... förbudsskylt skriven på just afrikaans.
Jag citerar google översätt:
"privat egendom
klättra tillbaka
min jävla tråd
sedan skit
du"
Helt klart läge att lära sig det där språket verkar det som... Så att man inte får skit av någons jävla tråd, menar jag.
Jag är så fanatiskt trött nu. Jag har hållit på att halvpacka den gigantiska väskan jag fick i julklapp hela dagen men aldrig liksom blivit färdig. Färdig är jag ju fortfarande inte. Men med mammas hjälp och med halva den tilltänkta packningen kvar på golvet, fick jag åtminstone till sist IHOP väskan. Sen att den väger på gränsen till för mycket och att det inte finns en chans till att jag skulle kunna köpa något där nere för att ta hem, det är en annan femma. Men då har jag faktiskt tagit med några svenska matfavoriter som antagligen kommer att förbrukas där nere medan tårarna rinner längs kinderna och Sällskapsresan, eller något annat dramatiskt mycket svenskt, går varm på datorskärmen. Räkost kommer spillas och rågrut kommer smula! Jag kommer blanda rosa-grön-vit bil och lägga huvudet bakåt och skrika "jag vill ha siiiill" (efter att jag tuggat Ahlgrens klart, förslagsvis - fy UH vilken jäkla mix annars! URK!). Det förmodligen ickeistolerade stenhuset med tomma gapande väggar kommer för en sekund att lukta furu och jag kommer känna doften av lingon. ÅÅÅH. Jag vet det redan nu. Plötsligt händer det - man längtar hem. Och det bästa är att jag förberett det så här väl. Resultatet blir GÖTTA I MAGEN och att jag dessutom kommer att ha plats i väskan för lite fina sydafrikanska viner när allt är uppätet! Perfekt!
Efter noggrannt övervägande blir det hela fem stycken bikinis som får
följe med. Också de mjuka favoriterna sedan födseln får följa med och
åka bagageklass. De börjar ju naturligt sett också de komma upp i åren
och borde därför få komma med utanför Europas gränser när de har
chansen! De får ju en varsinn gratis kroppsscanning också - så länge
ingen har gömt vitt pulver i dem är jag nöjd. 24 år nu ja... herreminje...
Hur kan en så enorm väska se (och kännas!) så liten, när man väl ska
packa ner sitt liv i den? Jag tolkar det som att jag har ett rikt liv.
... och NÄR blev jag en tjej-tjej egentligen?
Nähä. Nu kommer papi och hämtar mig hos mami (håhå jaja, ett skilsmässobarns värld, häh!) om knappt 9 timmar. Så det är dags att gå och knyta sig för en sista natt i det, för tillfälligt 13 grader kalla, Årsunda. Jag stod och bara luktade lite på snön i trädgården idag. Förutom att det blev bastueffekten i näsan fast tvärtom (AJ!) så kändes det lite vemodigt. Det är först idag som jag verkligen kände att det blivit vinter. Inte ens i julas var det så mycket vinter. Och jag vet med mig att om bara 24 timmar brummar jag fram en mil över öken, regnskog och jaga/n/de antilopflockar, för att landa i 30-gradig värme. Overkligt. Det var med andra ord verkligen på sin plats att njuta lite av otroligt kall, otroligt ren och otroligt klar luft. Sverige i mitten av januari med andra ord. Och icke att förglömma - den totala tystnaden som man nästan alltid finner vid vår alldeles egen Järnisasgård. Magiskt.
Frid.
Farewell to that for a while. Trist...
Fast å andra sidan - det är helt okej! ;)
Jag hälsade även på min fantastiska mormor en sväng och sade hejdå. Det var lustigt (och egoboostande) att följa hennes reaktion från det att jag steg in genom dörren (själv låg hon nämligen på soffan och vilade, dörren var öppen). Jag skriker och ropar eftersom hon har dålig hörsel och jag tänker att hon ju hör att det är jag. Kommer in i rummet där hon ligger. Hon har hunnit resa sig upp och tagit sin rullator och börjat gå mot dörren.
"Heej påre!" säger jag. "Hu äle?"
"Heeej" svarar hon rätt tomt medan hon går så sakterliga framåt med tom blick.
Jag blir lite ledsen över den känslolösa reaktionen. Jag böjer mig ner mot henne (vi diffar väl en 4 dm) och säger igen;
"Hu ääle mormor, halu re bra?"
"Näääee... jag är bra skröppl'än (skruttig, typ)."
"Jaså... du selå int så skröppl'än ut tyckä ja!" säger jag då. "Ja åker te Afrika imörrn, kommelu ihåg?"
"Jaaha! Hej! Int såg ja att hä va du int! Vare Ann-Britt! (min mamma, hennes dotter)" Fortfarande rätt oberörd, men ändå mer värme än i det första skedet.
Jag tänker att jag hört fel och att hon kanske sagt "Var ÄR Ann-Britt", så jag fortsätter prata om Afrika. Mormor kommer till sist ut i köket och kollar upp på mig... och så hajar hon till.
"Men vardi Tereeeese?!" och så skrattar hon sitt snart 96-åriga skratt som tycks kräva hela kroppens energi och muskulatur för att få fram. Den lilla, lilla kroppen. Som har andats och pumpat blod i så otroligt många år. Wow! Hon blir ju JÄTTEGLAD att jag kommer. Hon bjuder på fika och hon bjuder på sång, även om sången är rätt omedveten. Jag tycker det är fint.
Jag gillar verkligen min mormor, det har jag alltid gjort! Hon är stark som bara sjutton!
Hm... storleksskillnaden är rätt påtaglig... :) Mormor var sjukt imponerad
av självutlösaren på "telefonen". Den är ju kamera, dator och telefon på
samma gång. En sån där smart phån. Men hon hajade hur det fungerade
ändå. Tycker jag var imponerande!
Å hej och hå! Nu är klockan mycket på riktigt, så nu ska jag sätta lite externa hårddiskar på synkning och överföring av diverse slag och all elektronisk utrustning på laddning under natten. Så är jag förhoppningsvis redo att dra härifrån imorgon. Hmm... INTE EN CHANS!!! MEN (!) en sak är i alla fall säker, och det är att jag aldrig har varit så förväntansfull och spänd inför någon utlandsresa någonsin. Det här kan bli precis hur som helst, och det är ju just det som är så fantastiskt fantastiskt!
So long, party people! Ta hand om er och om Swerige. Jag kommer att sakna det. Och med det följdaktligen också er.
Kärlek! <3
