honisydafrika

SÅ HÖR DEN SKALLA - JAG LEVER OCH ÄR HÄR IGEN!

Labol - slå i gonggongen, nu köööööör vi! Å kom ihåg; nära skjuter iiiingen hare här på fårte'!

Jaha. Nähä. Nääe... guud vad övertrött jag är och guud som jag har halkat bakom i blogguppdaterandet. Förlåt till de som vill följa mitt liv och förlåt till mig själv. Men jag har i alla fall kommit på vad det beror på! Det beror ju på att jag har sådana storslagna planer. Att jag ska dokumentera precis allt och att det ska komma i rätt ordning och högupplösta bilder och videor och hela baletten. Och eftersom det inte är möjligt när man lever ett sådant fullspäckat liv som man faktiskt gör här nere så har jag bara skjutit upp hela skiten och tänkt att jag ska komma ikapp "sen". Det berömda "sen". Så förädiskt och förödande på en och samma gång.... det lilla tidsrumsadverbialhelfetet.

Därför lägger jag i detta nu den utopin bakom mig och bestämmer mig för att berätta vad som hände i helgen. Jag var på fotoresa med den fotokursen jag går! Bestämda scenerier som vi skulle fota samt lite spännande aktiviteter såsom vithajsdykning och jeepåkning i de västkapsprovinsiska bergen... yay! En riktigt solig, rolig och utmattande resa! Sydafrika är verkligen magnifikt. Med sitt landskap, sitt djurliv och skiftande väder. Och så det knepiga samhället med tidernas sjukaste tankar på det. Det är mycket känslor och tankar om och i Sydafrika - det är en sak som är säker.

Skolan har, som säkert redan förstått, dragit igång ordentligt. Jag har avanmält mig från en av mina tre kurser... det skulle ha blivit 32 hp på 4 månader, och det var inget som Stellenbosch University rekommenderade. De sa att det var bättre att läsa färre poäng så länge det var okej med Linnéuniversitetet. Och det var det! Så nu läser jag 26 hp denna termin istället, LSCE (kursen om hållbar utveckling i ett sådant land som Sydafrika, även om man lär sig för livet och att kunskaperna kommer att kunna appliceras var än i världen det gäller). Huvudläroboken heter "Community Engagement - breaking the cycle of poverty". Det tycker jag sätter ord på exakt vad hela kursen handlar om. Utöver den (som är på hela 18 hp) läser jag "Photography - short introduction to photographing and framing". Det var alltså gruppen som läser denna som gav sig ut på den här fotoresan denna helg. Stor mix av nationaliteter i fotogruppen och over all ett fantastiskt gäng. Också Malin och Jonatan från KTH tar denna kurs, vilket är asroligt!!!

I LSCE-kursen är det övervägande amerikaner, men också två tjejer från Skandinavien; Jessica från Göteborg och Helga från Telemark i Norge. Helfina tjejer! Alla i LSCE-kursen är otroligt fina. Det är intressanta människor med ett grymt engagemang. Jag blir helt paff. I vissa sällskap känner man sig ju så engagerad och medveten... sen kommer man till ett annat - och så är man helt plötsligt i botten. Många är riktiga world savers, och det beundrar jag dem verkligen för! Jag gör så gott jag kan och orkar så mycket jag orkar. Men det är svårt att inte dras med i engagemanget - vi får höra så otroligt sorgliga historier hämtade från verkligheten. Hämtade från idag och igår, tyvärr. Om till exempel om barn som är 12 år och hänger sig för att de blivit anklagade för något och är rädda för vad som ska hända. Barn som inte har föräldrar närvarande varken när de åker till skolan eller kommer hem. Barn som måste ta hand om sina syskon. Ordna mat själva. Om barn som är föräldrar till sina föräldrar. Barn som blir slagna dagligen. Barn som sover bredvid sin avlidna mamma i två nätter men ändå kommer till skolan och förklarar varför de är sena med att "vår mamma är så trött och väcker oss inte, hon bara sover".

Mer än 30 % av barnen i den här byn föds med FAS (Fetal Alcohol Syndrome), pga att mamman druckit under graviditeten. Och detta är till mångt och mycket (om inte endast), för att de svarta arbetarna som jobbar för de vita vingårdsägarna betalades med lågprisalkohol. Det här var inte länge sedan alls och även fast det är förbjudet idag så sker det fortfarande. Lönen består alltså inte av pengar, utan av lågpris-alkohol. I gengäld får de bo på gårdarna "gratis". Och det är på sådana här gårdar de här barnen bor med sina föräldrar, där de jobbar från 5 på morgonen till 18-19 på kvällen i princip. Man blir rätt tudelad när det kommer till att besöka vingårdar och gå på vinprovning. Men å andra sidan är det bondgårdar också... och långt ifrån alla vingårdar. Men man kan nog säga att det uteslutande vita ägare och svart, oskäligt lågavlönad arbetskraft med usla arbetsvillkor, var man än låter sig titta. 

Symtomen från FAS kan vara både fysiska och psykiska, men oftast har barnen både och. De får ett karaktäristiskt utseende med litet ansikte och utslätad överläpp. Smala läppar. Stora ögonglober. De kan ofta höra och se dåligt och ha grava koncentrationssvårigheter. De föds med hjärnskador helt enkelt. Skulle tro att minst hälften av alla barn i min klass också har ADHD eller ADD och tydligen är det väldigt vanligt med både dyslexi och epilepsi. Den här skolan är verkigen GRYM på att deala med detta dock! De här barnen är i princip dömda till ett liv i fattigdom och djävulskap och skulle utan utbildning med 99% sannolikhet föra över sina föräldrars beteende på sina framtida barn. A circle of poverty, med allt vad det innebär, helt enkelt. Sedan skolan fick ett stort bidrag och satsade på nytt år 2002 har antalet barn som efter att de gått ut åttan skickats till high school (alltså gymnasiet typ) ständigt ökat! I år tror de att 20-22 stycken ska kunna gå vidare till high school, vilket är en helt fantastisk siffra i jämförelse med hur det såg ut första året då det var 2 eller 3 stycken (om jag har förstått det rätt).


Från en framtid på vingård/bondgård till high school och kanske ännu längre!

En sak är säker - det blir mycket tårar på lektionerna och det är helt otroligt att se när barnen går från att sitta apatiska till att, efter att man hjälp dem komma igång samt förklarat för femte, sjunde eller tionde gången, förstår vad de ska göra! Eller förstår hur något fungerar. Det är en helt obeskrivlig känsla! Man bara ryser. Sådan enorm glädje! Många av barnen har vääldigt aggressivt beteende och många är apatiska. Och nästan alla har väldigt dåligt självförtroende... därför blir det extra magiskt när man bokstavligen kan se hur ryggraden växer en centimeter när de får beröm, beröring som inte handlar om rapp eller slag samt ett leende. Tillbaka får man kramar, colgate smiles och oerhört fina verk i form av alla hjärtans dag-kort eller teckningar med favoritdjuret på. En fin grej appopå favoritdjuret - de fick i uppgift av oss att rita det djur de helst skulle vilja vara om de inte var människa. Den första killen som fick lov att berätta för de andra vad han ville vara ritade en delfin med motiveringen att de "hjälper människor". Det tyckte jag var fint. Och det tyckte hans klasskamrater minsann också! Ett 30-tal sudd åkte nämligen upp på borden och helt plötsligt byttes katter, ormar och hundar ut mot en delfin that helps people också för dem... :)


Stolt tjej! :)


Nathalie (min kompanjon) hjälper till med limmande och saxande.

Det faktumet är inte jätteglatt i och för sig, enligt vår lärare beror det nämligen på att de fostras till att de inte får tycka vad de vill, att de alltid har lydit. För det har de lärt sig från sina föräldrar - slavarna (närapå, iaf). De gånger de har försökt har de ofta fått spö, i hemmet. Så är verkligheten i det här samhället tyvärr. Då pratar vi alltså inte HELA Sydafrika, utan den här lilla byn. Den är platsen för mest alkoholmissbruk och platsen för flest antal fall av FAS i hela världen. Skolan är med andra ord fristaden för de här barnen... och där slåss de trots allt med varandra. Man får lite perspektiv på saker och ting. Men det skall inte glömmas att de mellan varven har väldigt roligt med varandra och integrerar på ett jättefint sätt! :) Och så är de ju så musikaliska! Jag är helt avundsjuk! De drar igång värsta synkop-klapplekarna och alla hänger med! Avancerat stuff! Och alla sjunger rent (eller iaf i rätt tonart, även om det kanske inte är KLOCKERS). Men ändå! Jag tror att jag är mer afrikansk än man kan tro. Jag har det i blodet... jag hänger liksom på direkt! ;) Appropå att jag kanske är lite afrikansk - se filmen "Skin" om ni inte gjort det. NU! Otroligt, otroligt rörande film. Hela salongen satt och snörvlade hela filmen igenom. Handlar om en tjej som föds under apartheidregimen av två vita, Boer-föräldrar, men är färgad! Och detta kan hända. När anlag ligger vilande. Du kan bära på anlag för mörk hy men födas med ljus. Därför kan två vita få ett färgat (men kanske inte svart) barn. Och det här var vad som hände under apartheid, vilket gjorde att familjer och släkter splittrades, trots att inget äktenskapsbrott begått! Det som däremot hade hänt var att vitingar kommit och tagit marken från originalbefolkningen och sedan stiftat sina egna regler för att göra sitt brott än värre. 


Alla borde se. Speciellt de som har varit, är eller ska till Sydafrika. Eller känner någon som varit, är eller ska. Helt plötsligt gällde det också dig - opsan sa! SE DEN!

Jag försökte inte vara PK eller något förresten, genom att kalla hon i filmen "färgad". Färgad, eller "coloured" är en av raserna här nere. Och man pratar om raser lika naturligt som vi pratar om européer, amerikaner eller sydamerikaner. Väldigt oladdat, med andra ord. Det är bara ett sätt att göra sig förstådd, det är inga skällsord. Det finns alltså svarta (blacks), vita (whities) och färgade (coloured). Och så finns det "others" - typ indier och andra asiater. Vita står högst, sen asiater, färgade och sist svarta. Man får väl egentligen inte säga så idag. Men det VAR så fram till 1994, och det betyder tyvärr att det är den känslan man får många gånger fortfarande idag. Ett enkelt exempel är ju där jag bor. Med svarta gardeners och maids och vita husägare. Och det tragikomiska är ju att anledningen till att det ens FINNS färgade i Sydafrika är ju för att, som vår lärare snyggt och klockrent uttryckte sig, "white man couldn't recist screwing the maid!!!". Och det är väl helt uppenbart - man blir ju inte halvsvart eller mörkvit bara sådär. Det krävs ju att man beblandar sig... och det var ju det största brottet av dem alla - stiftat av den vita rasen. Man blir ju helt... FÖRBANNAD! Så _j ä v l a_ stört!

Men jag trivs med barnen, även om jag har svårt ibland att kunna föreställa mig den ljusa framtiden som väntar dem - för det är verkligen inget som är helt uppenbart eler självklart. Men jag ska sannerligen kämpa för att lära dem det jag kan bidra med och att få dem att känna ett större hopp inför framtiden.






De ville hemskt gärna ta kort på mig eftersom jag tog kort på dem. :)

Och så heltrivs jag med läraren. Jag tror han har en PHD i psykologi... vilket gör att mycket av undervisningen blir väldigt psykologiskt underbyggd, eller hur man ska säga. Och det är ju rätt relevant när det kommer till sådant här - det sitter i skallen. Tänk - kommunicera - handla! Han har en otroligt stark accent och pratar orimligt snabbt, men å andra sidan gör han det med en sådan sprudlande entusiasm att man inte kan låta bli att bara älska det. 

Åh... Terese, det går så bra med dina korta inlägg - verkligen! :)

Jag har tusen andra saker jag vill berätta. Och helst i ordning. Men som sagt, nu blev det här inlägget lite på det här viset. Och så får det duga helt enkelt. Med tanke på att det mest kom att handla om barnen och LSCE-kursen till slut så anpassar jag bildinnehållet efter det. Hajarna kommer i nästa inlägg - som jag inte tänker sätta någon dag eller tid på, det verkar ju säkrast så. :) Hur som - jag har det bra, jag har det varmt och tiden bara flyger iväg! Kom på idag att jag har varit här i fem veckor redan. Galet!

Puss o kram, syns på stan (förhoppningsvis inte förrän i juli dock)!

Avslutar med en fantastiskt fin bild om jag får säga det själv. Blir glad i hela själen! :D