... och den less fantastic SEVEN...
Ja. Dags för att berätta om den sista dagen med bilen. The Mouse alltså. Den 2 februari 2012 och torsdag. Guuud, 2:a februari... verkligen? Nu ligger jag ju verkligen efter med uppdateringen.
Att besöka Betty's bay och dess pinvinreservat som man kan betraktra från en lång spång, samt att ta sig ut till kontinenten Afrikas absolut sydligaste punkt stod på schemat. Malin följde med trots mina sympatiska försök att få med både Jonatan och henne i den lilla vita "mousen" denna sista utflyktsdag. Det hela brast då Jonatan var tvungen att stanna hemma och fixa med sina kurser.
Så vi bar oss av 4 st: jag, Lisa, Malin och Mirko. Mirko var bakis och hamnade därför logiskt nog i baksätet (rag-a-dish!). I fram hamnade jag tillsammans med Lisa som för första gången skulle till att köra en högerstyrd bil på vänster sida av vägen. Min uppgift var att lugna henne och andas för oss båda. Att komma ut från gården visade sig bli den största utmaningen, men det gick bra till sist. Det klurigaste var att hinna ut på de där 20 sekunderna man har på sig att ta sig in eller ut innan den radiostyrda grinden går igen. Men när vi väl kom ut på de större vägarna var det inga problem. Solen sken och radion spelade skön musik. Mirko och Malin somnade rätt snabbt i baksätet medan jag gjorde allt för att hålla mig vaken och vara Lisas lugna stöd. Det var svårt. Men något som gjorde det hela lite lättare var att det blåste så otroligt mycket att bilen närapå skakade eller lyftes från marken för en millisekund lite då och då... Det både lät och kändes konstigt. Lika läskigt som luftgropar när man flyger... typ. Jag var med andra ord nojig som sjutton och kunde därmed hålla mig vaken.
Vi kommer efter ett tags bilande fram till den fina vägen som slingrar sig längs bergsväggen och börjar efter att man passerat Strand och Gordon's Bay. Solen steker in genom vindrutorna liksom den gjort hela den innanvarande veckan. Vi stannar till på en parkeringsplats bara för att titta lite på havet som kämpar mot vinden. Vågorna vill slå inåt, precis som vanligt, men vinden gör allt för att blåsa dem ut till havs igen. Det var ett konstigt fenomen... havet blev liksom platt istället för böljande. Vinden var så enormt stark. Vet inte om stillbilder riktigt kan visa hur det såg ut, men jag gör ett försök:
När vågen äntligen "orkar" slå över så gör vinden allt för att fortsätta att hindra den. Man kan se på vänster sida av vågen hur vattnet liksom driver utåt istället för inåt... Hm - det är sådana här gånger man önskar man kunde lite fler och lite mer avancerade vädertermer... Pappa? :)
Knepigt ser det ut...
Där framme lurar dock väldigt låga, tjocka, gråa moln som slingrar sig ut/in(?) mellan två bergstoppar. Långsamt närmar vi oss de mörka molnen och inser att vi kommer att passera rakt genom dem och antagligen hamna i tidernas regnväder om bara några minuter, men antar (åtminstone gör jag det) att det är något väldigt lokalt som kommer att gå över på bara några minuter. -ICKE! Vi kommer alltså in i ett regnoväder som börjar i lätt duggande men väldigt snart övergår till att bli ett riktigt, ordentligt ösregn som varar hela den 3 timmar långa resan till Cape Agulhas (den sydligaste punkten). Detta trots våra tappra försök att peppa fram solen och genom att upprepande mala "men vid kusten är det alltid soligare, det är här vid bergen som regnmolnen liksom 'stannar upp'" i bilen. It didn't work. Bilen fortsätter istället att nästan-blåsa-av vägen medan vi kör längs kusten och närmar oss sydpunkten. Detta allt medan vattnet från vågorna som slår i klipporna flyger flera meter upp i luften. Vädret är CRAZY! Vi sitter och bara skrattar... det kan inte vara sant att vi åkt 3 timmar för det här. Det sista man vill är att gå ur bilen! Det känns, eftersom vi stängt av AC:n och trots det sitter och fryser eftersom vi klädde oss för 35 grader och solsken när vi gav oss av, som att en tur ut till den där stenen 200 meter bort från parkeringen, den som visar att det minsann är här som Atlanten och Indiska Oceanen möts, INTE skulle vara särskilt behaglig.
Så otroligt låga moln. Brrr!
Såklart går vi ur bilen ändå. Såklart. Nu är vi ju här för sjutton! Lindar våra handdukar som vi hade tänkt ligga på på beachen runt benen och tar händerna över huvudet, biter ihop och öppnar våra dörrar. Det är inte det lättaste. Man får använda sin muskelkraft för att få upp den och tränga sig ut. Regnet riktigt slår mot den nakna hud som man inte lyckas täcka och man kan knappt hålla ögonen öppna eftersom det sticker så enormt av det piskande regnet och den kalla blåsten från havet. Jag har sällan (om ens någonsin) upplevt ett så schizofrent väder!!!
Önskar så hiiimla mycket att jag hade kunnat filma hur vädret tedde sig, men det var fulkomligt dömt att misslyckas. Gick inte att släppa taget om handduken ens för en halv sekund - då hade man nämligen hittat den uppe i Krugerparken... :P När vi kom tillbaka såg vi ut och kände oss lite som såhär. Vi var nog ute i HÖGST 4-5 minuter...
Puwha!
Vi gav oss snabbt därifrån, huttrandes och hungriga. Stannade på ett matställe som inte såg särskilt frestande ut, men vad som helst fick duga i detta läge. Servitören tycker Lisa är konstig som beställer te och passar på att skratta åt vår bortkomda uppsyn och blöta hund-look. Han finner oss så pass intressanta att vi får lov att komma in i baren och skriva på väggen. Jag får den stora äran att göra en liten kopia på den stora ordflätan från stranden dagen innan och klättrar upp på en stol och börjar kladda. Kan medge att det inte är ett av mina stoltaste verk, men hursom känns det bra att ha fått sätta sitt lilla spår efter such a weird and crazy day...
Terese, Mirko, Malin, Lisa. Pekar visserligen på fel tag, men jäjä...
Vi gav oss efter förevigandet av våra namn mot Betty's Bay och höll tummarna för att det skulle vara uppehåll när vi kom fram och skulle kika på pingvinerna... och det var det!!! Dock blåste det fortfarande halvstorm och var ruskigt kallt, men vi gav oss huttrande ut i våra blöta och allt för tunna kläder och kikade på de små sötingarna... och inte var det FÅ av dem direkt - hundra(tusen?)tals! Nüüüüüuuuut nööeet!!! :)
Håll i sig!
Klicka!
Pingviner behöver alltså INTE is för att överleva... De promenixade rakt in i buskarna faktiskt.
Efter att ojat och åhat oss på det där gulliga sättet ett bra tag med ståpälsen ständigt närvarande hoppade vi in i bilen igen och åkte hemåt mot Stellenbosch och en värmande dusch.
Men se på fan! Så fort vi kom runt bergen och mot Strand och Stellenbosch sken solen som att inget hade hänt! Väl hemma berättar de som varit där hela dagen mycket riktigt att solen har stekt och det har varit gött att leva. HMPF! Ingen kommer någonsin förstå.
Trots detta var det inte en misslyckad dag - egentligen... Den var bara lite less fantastic. :)
End of whales, end of post!
Eller nej, förresten. Denna video bara måste få avsluta. Är de inte heeelt underbara!? :D
Nööööüüüt-nöööüüüt!
Att besöka Betty's bay och dess pinvinreservat som man kan betraktra från en lång spång, samt att ta sig ut till kontinenten Afrikas absolut sydligaste punkt stod på schemat. Malin följde med trots mina sympatiska försök att få med både Jonatan och henne i den lilla vita "mousen" denna sista utflyktsdag. Det hela brast då Jonatan var tvungen att stanna hemma och fixa med sina kurser.
Så vi bar oss av 4 st: jag, Lisa, Malin och Mirko. Mirko var bakis och hamnade därför logiskt nog i baksätet (rag-a-dish!). I fram hamnade jag tillsammans med Lisa som för första gången skulle till att köra en högerstyrd bil på vänster sida av vägen. Min uppgift var att lugna henne och andas för oss båda. Att komma ut från gården visade sig bli den största utmaningen, men det gick bra till sist. Det klurigaste var att hinna ut på de där 20 sekunderna man har på sig att ta sig in eller ut innan den radiostyrda grinden går igen. Men när vi väl kom ut på de större vägarna var det inga problem. Solen sken och radion spelade skön musik. Mirko och Malin somnade rätt snabbt i baksätet medan jag gjorde allt för att hålla mig vaken och vara Lisas lugna stöd. Det var svårt. Men något som gjorde det hela lite lättare var att det blåste så otroligt mycket att bilen närapå skakade eller lyftes från marken för en millisekund lite då och då... Det både lät och kändes konstigt. Lika läskigt som luftgropar när man flyger... typ. Jag var med andra ord nojig som sjutton och kunde därmed hålla mig vaken.
Vi kommer efter ett tags bilande fram till den fina vägen som slingrar sig längs bergsväggen och börjar efter att man passerat Strand och Gordon's Bay. Solen steker in genom vindrutorna liksom den gjort hela den innanvarande veckan. Vi stannar till på en parkeringsplats bara för att titta lite på havet som kämpar mot vinden. Vågorna vill slå inåt, precis som vanligt, men vinden gör allt för att blåsa dem ut till havs igen. Det var ett konstigt fenomen... havet blev liksom platt istället för böljande. Vinden var så enormt stark. Vet inte om stillbilder riktigt kan visa hur det såg ut, men jag gör ett försök:
När vågen äntligen "orkar" slå över så gör vinden allt för att fortsätta att hindra den. Man kan se på vänster sida av vågen hur vattnet liksom driver utåt istället för inåt... Hm - det är sådana här gånger man önskar man kunde lite fler och lite mer avancerade vädertermer... Pappa? :)
Knepigt ser det ut...
Där framme lurar dock väldigt låga, tjocka, gråa moln som slingrar sig ut/in(?) mellan två bergstoppar. Långsamt närmar vi oss de mörka molnen och inser att vi kommer att passera rakt genom dem och antagligen hamna i tidernas regnväder om bara några minuter, men antar (åtminstone gör jag det) att det är något väldigt lokalt som kommer att gå över på bara några minuter. -ICKE! Vi kommer alltså in i ett regnoväder som börjar i lätt duggande men väldigt snart övergår till att bli ett riktigt, ordentligt ösregn som varar hela den 3 timmar långa resan till Cape Agulhas (den sydligaste punkten). Detta trots våra tappra försök att peppa fram solen och genom att upprepande mala "men vid kusten är det alltid soligare, det är här vid bergen som regnmolnen liksom 'stannar upp'" i bilen. It didn't work. Bilen fortsätter istället att nästan-blåsa-av vägen medan vi kör längs kusten och närmar oss sydpunkten. Detta allt medan vattnet från vågorna som slår i klipporna flyger flera meter upp i luften. Vädret är CRAZY! Vi sitter och bara skrattar... det kan inte vara sant att vi åkt 3 timmar för det här. Det sista man vill är att gå ur bilen! Det känns, eftersom vi stängt av AC:n och trots det sitter och fryser eftersom vi klädde oss för 35 grader och solsken när vi gav oss av, som att en tur ut till den där stenen 200 meter bort från parkeringen, den som visar att det minsann är här som Atlanten och Indiska Oceanen möts, INTE skulle vara särskilt behaglig.
Så otroligt låga moln. Brrr!
Såklart går vi ur bilen ändå. Såklart. Nu är vi ju här för sjutton! Lindar våra handdukar som vi hade tänkt ligga på på beachen runt benen och tar händerna över huvudet, biter ihop och öppnar våra dörrar. Det är inte det lättaste. Man får använda sin muskelkraft för att få upp den och tränga sig ut. Regnet riktigt slår mot den nakna hud som man inte lyckas täcka och man kan knappt hålla ögonen öppna eftersom det sticker så enormt av det piskande regnet och den kalla blåsten från havet. Jag har sällan (om ens någonsin) upplevt ett så schizofrent väder!!!
Önskar så hiiimla mycket att jag hade kunnat filma hur vädret tedde sig, men det var fulkomligt dömt att misslyckas. Gick inte att släppa taget om handduken ens för en halv sekund - då hade man nämligen hittat den uppe i Krugerparken... :P När vi kom tillbaka såg vi ut och kände oss lite som såhär. Vi var nog ute i HÖGST 4-5 minuter...
Puwha!
Vi gav oss snabbt därifrån, huttrandes och hungriga. Stannade på ett matställe som inte såg särskilt frestande ut, men vad som helst fick duga i detta läge. Servitören tycker Lisa är konstig som beställer te och passar på att skratta åt vår bortkomda uppsyn och blöta hund-look. Han finner oss så pass intressanta att vi får lov att komma in i baren och skriva på väggen. Jag får den stora äran att göra en liten kopia på den stora ordflätan från stranden dagen innan och klättrar upp på en stol och börjar kladda. Kan medge att det inte är ett av mina stoltaste verk, men hursom känns det bra att ha fått sätta sitt lilla spår efter such a weird and crazy day...
Terese, Mirko, Malin, Lisa. Pekar visserligen på fel tag, men jäjä...
Vi gav oss efter förevigandet av våra namn mot Betty's Bay och höll tummarna för att det skulle vara uppehåll när vi kom fram och skulle kika på pingvinerna... och det var det!!! Dock blåste det fortfarande halvstorm och var ruskigt kallt, men vi gav oss huttrande ut i våra blöta och allt för tunna kläder och kikade på de små sötingarna... och inte var det FÅ av dem direkt - hundra(tusen?)tals! Nüüüüüuuuut nööeet!!! :)
Håll i sig!
Klicka!
Pingviner behöver alltså INTE is för att överleva... De promenixade rakt in i buskarna faktiskt.
Efter att ojat och åhat oss på det där gulliga sättet ett bra tag med ståpälsen ständigt närvarande hoppade vi in i bilen igen och åkte hemåt mot Stellenbosch och en värmande dusch.
Men se på fan! Så fort vi kom runt bergen och mot Strand och Stellenbosch sken solen som att inget hade hänt! Väl hemma berättar de som varit där hela dagen mycket riktigt att solen har stekt och det har varit gött att leva. HMPF! Ingen kommer någonsin förstå.
Trots detta var det inte en misslyckad dag - egentligen... Den var bara lite less fantastic. :)
End of whales, end of post!
Eller nej, förresten. Denna video bara måste få avsluta. Är de inte heeelt underbara!? :D
Nööööüüüt-nöööüüüt!
Kommentarer
Postat av: Pappa
Hej!
Kul berättelse igen. Knepigt det där med vågorna och vinden. Jag tror inte att fenomenet har något särskilt namn, men jag har läst om att det just där kan ha att göra med att två ocenaer (med olika temperaturer och kraftiga strömmar) möts och gör att det blir på det där viset. Det kan ju också blåsa andra vindar längre ut till havs som bildar dessa vågor som sedan slår in mot land trots att vindriktningen är en annan. Intressant!
Åter en trevlig utflykt! Söta pingviner på korten och filmen!
Postat av: Matilda
Haha... Helt fantastiskt.
Älskar att du gör ljudeffekter till när pingvinerna går och att man hör dem lite dovt mellan blåsten :)
Postat av: Emma-pemma
JAG ÄR SÅ AVUNDSJUK! Pingviner är ju mitt absoluta favoritdjur! Du vet väl att jag har min pingvin Penge i sängen fortfarande? Fick honom när jag var 3 veckor gammal, och han har varit med mig världen över! Åh, vad jag också vill ut och se mig omkring! Saknar ditt skratt! Kram
Postat av: Mamma
Alltid så mysigt att läsa det du skriver och spana in dina häftiga foton och "småroliga och söta" filmsnuttar. Gillar verkligen pingvinerna som vaggar fram...riktigt coola lirare tycker jag. Har glömt att fråga hur Musen och Viktor trivs i värmen fniss....hoppas att det klarar värmen bra.
Vi får ta en stund pån Skype någon kväll.
Kram och puss från mamsen....och Björn hälsar <3
Trackback
