honisydafrika

Ja... nu är det sannerligen dags att berätta vad jag och Pernilla hittade på för roligheter när hon var här för, ja - JAG VET, snart en månad sedan!! Inte helt okej. Men bättre sent än aldrig heter det ju, ett par bevingade och älskade ord som jag ofta och snyggt ser till att använda mig av. Som nu.

Pernilla landade på Cape Town international airport en fredag eftermiddag. Det var varmt och svettigt och jag befann mig ute på studiebesök med skolan. Obligatorisk närvaro. Därför hade vi ordnat att hon skulle bli hämtad av min landlord på flygplatsen. Så det blev hon. Och insläppt i min lägenhet. Och där somnade hon. Det kändes lite märkligt när jag efter att skoldagen var slut stod utanför min egen grind och SMS:ade och frågade om hon kunde komma och öppna åt mig. Och när jag väl såg henne där innanför inhängnaden så ville jag ju bara krama henne!!! Men i vägen var många svarta stolpar av järn och en grind som var tvungen att först låsas upp. 5-10 konstiga sekunder av... måste-låsa-upp-grinden-först-tystnad. :P

Jag tänker mig hur det hade varit om det var hemma i Årsunda istället. Då hade man liksom sprungit ut genom altandörren (som redan stod vidöppen eftersom det är 30 grader), HOPPAT över staketet, sprungit barfota i gräset och HOPPAT på henne! Ojojoj vad jag kommer att uppskatta öppna dörrar, låga (eller inga) staket och grannskaps-tillit efter att ha bott bakom lås och bom i ganska exakt 5,5 månader. Här låser vi till och med bildörrarna medan vi åker i bilen. Detta eftersom någon vid ett rödljus faktiskt skulle kunna öppna dörren och råna dig. Inte för att jag upplevt det, tack och lov, men faktiskt så har det hänt. Jag vet inte om jag har extrem tur eller om det är andra som har otur, men jag har då aldrig känt mig rädd att detta ska hända när jag står vid ett rödljus... inte ens på kvällen i Cape Town. Nåja. Weiter!

Pernilla var väldigt trött så hon sov största delen av kvällen. Och jag skrev två långa blogginlägg. Men innan dess hade vi faktiskt hunnit ut och ätit på vårt älskade Java. Pernilla åt sin första, och jag tror för veckan, enda glass. Själv åt jag något jag inte minns. Men vad jag måste minnas att komma ihåg är att jag innan jag åker härifrån måste äta en bacon och ädelostpasta minst en gång till! Den är sjukt onyttig och jag får alltid jätteont i magen, men den är sååååååå god!!!

Vi sov skönt hela natten och vaknade på lördag morgon. Låter rätt normalt faktiskt. :) Men en normal dag var det inte fråga om, vi gav oss kl 9:45 nämligen iväg på mitt livs, och också veckans, andra vinprovning. Eftersom jag och Jonatan firade hans födelsedag genom att göra detta hade vi blivit tjenis med chauffören till bussen som kör runt till olika vingårdar. Detta ledde oavkortat till 20 Rands rabatt per person - tjohoooo!! Han hämtade oss utanför dörren och vi begav oss till den första gården.


Innan vi ens han testa något vin fick vi se en livs levande kameleont! Vår guide blev helt exalterad och pekade och skrek... så det kanske var rätt ovanligt? Jag blev lite besviken på storleken, jag trodde dom var mycket större. Men det finns säkert olika "raser", eller vad det heter. Det enda jag har att utgå från är ju min favoritbok "Filurer med färg", där man skulle hitta kameleonten på varje ny sida, där varje sida var fylld med saker som bara var blå, bara var röda eller bara var vita. ÅÅh. HOW I LOVED IT! Den boken får aldrig, aldrig tappas bort eller gå sönder, så är det bara! Hur som helst var den kameleonten mycket större. Samtidigt som jag skriver inser jag att jag måste sluta tro att djur ska se ut som i Dr Snuggles, Tandössen eller Filurer med färg.

Anledningen till att jag nämner Tandmössen är för att jag igår när jag kom ut i köket såg en mus/råtta på vår diskbänk. Den var inte stor eller så, men ändå så skrek jag på den där fjantiga viset. Och insåg att också söta djur inte är så söta på fel platser i och i fel sammanhang. Hade den sett ut som mössen gör i Tandmössen hade jag ju säkert inte skrikit, eller?

 


Kolla ögonen! Och skägget!

Vi åkte vidare till nästa vingård där det såg ut såhär. Och så ser det ut i princip överallt. Inget skämt.




På denna gård hade vi en vinprovarvärd som också var student på Stellenbosch University. Han jobbade extra på gården. Det var förresten bara jag, Malin, Jonatan, Pernilla och en snubbe från Schweiz som hade anmält oss till turen denna dag. Behöver jag säga att snubben var den enda av oss som spottade? Eller att han redan här, på gård nr 2 out of 6, förmodligen fann sig i att han hamnat med fyra ungdomar som i själva verket var på förfest? Ungdomarna i fråga gillar förvisso vin och intresserar sig nästan _till och med_ för olika druvor och lagringsformer, men det kom liksom i skymundan allt eftersom. När den här killen dessutom endast pratar om "lättdrucket partyvin", "billig men med hög procenthalt" samt "vi köper alltid detta och blir askalas" insåg schweizaren sitt öde och hakade på oss andra. Han var rolig. 


Redan här. Ni kan ju bara tänka er hur det såg ut innan jag riktade kameran åt detta hållet. Tror bestämt att vi satt, fem stycken på rad, och fotograferade våra glas på det här sättet... :)

Vi for vidare mot gård nummer tre, glada i hatten och i behov av lunch. Och såhär såg vi ut på den, mellan toabesök och skrattanfall.


Malin med sin lista på valda viner.


Jonatan med hans lista på valda viner. Och med näsa för vin! Eller...? :)


Den glade schweiziske mannen var nog rätt förvånad över vilka han kom att hänga med denna dag. :)


Och så Pernilla såklart. Med sin lista på valda viner och en cool skugga på armen. Vin i glas som en skugga på överarmen - tumme inkluderad! Det har minsann inte alla haft.


The Gang minus moi.

Vid det här laget var det verkligen dags för lunch. Det fixade vi oss på gård nummer 4. Men först ägnade vi oss åt att provsmaka druvor som var märkta med namn och ursprungsland. Det var gott och roligt. Dessutom imponerande att vi faktiskt kände skillnad. Inte bara mellan blå och grön druva, utan faktiskt också mellan olika gröna. Eller så inbillar man sig. WELL, however:


Mmmmuums!


Tons of 'em it was.

Vi fyllde som sagt på med en välbehövlig bit mat. Klockan var vid detta lag runt 15 någonting, och gårdarna stäger alltid 16:30 eller 17. Vi åkte vidare mot gård nummer fem och insåg snabbt att det kommer att bli den sista vi hinner med, speciellt med tanke på att det fanns ett piano där. Jag spelade såklart the Super Mario Bros theme 1 och 2 och blev omtyckt. Sen kom en annan kille och spelade riktigt bra. En Regina Spektor-låt och Amelie från Monte Martre-låten!!! Den har jag också kunnat en gång och blev genast väääldigt ivrig att lära mig den igen. Den är sinnesfin.


Sista gården för dagen. Själv missade jag vinet eftersom jag spelade piano, men tog igen det hela när jag insåg att det snart var dags att åka hemåt...



Vår chaufför Muhammed. Härlig kille! Han hade väl börjat tröttna lite smått på oss vid det här laget, men förblev trevlig och tålmodig. Och vi gav honom mycket dricks när han åter igen släppte av oss utanför grinden.

Hemma i Bosmanhouse (huset jag bor i) laddades det för fest. Den största festprissen i huset fyllde nämligen 30 denna helg. Alla boende i huset hade betalat en rätt stor summa pengar för att hyra in DJ och ljudutrutning. I gengäld, för att vi finansierade hans 30-årsfest, fick vi alla bjuda in folk vi kände. Smart deal från hans sida... :P Har inga bilder från denna fest över huvud taget, men den var rätt nice... ett litet tag. Klockan 22.30 kommer nämligen landlorden instormande på "dansgolvet" (dvs på det grovkorniga gruset mellan poolen och grillplatsen som gör ont som bara %&#¤%#¤# när man glömmer att ta på sig skor och är för lat eller stressad att vända tillbaka och hämta) och blåser av hela festen!!! HAHAHAHA. GUD vad arga folk var. Själv rusade jag in på mitt rum tillsammans med Pernilla, Victor och Jonatan för att slippa vara med i allt det obehagliga. Musiken tystnade och folk började strömma ut genom grindarna och ut på gatan. Han beordrade nämligen alla att GET OUT OF HERE. Ni kan ju tänka er den fulla flocken ungdomar. De klädbadande högingarna i poolen som lunkade ut som  
blöta hundar, de förargade organisatörerna, de fnissande tjejerna, de näst-intill-jag-måste-spy-nu-tjejerna och ja... alla andra. Och så konflikten mellan landlorden och de som kände sig överkörda. Anledningen till att han blåste av det hela var inte pga ljudnivå eller antalet människor, det hade det nämligen sökts tillstånd om, utan för att någon hade tagit festen in i huset! Att INTE göra detta var nämligen nästan det enda villkoret för att festen skulle kunna äga rum. Samt att ha säkerhetsvakter inhyrda. Jösses!!! Eller? Galet. Jag saknar fester hemma i Falkenbergshuset. Så familjärt. Så oberoende. Så ansvarsfullt. Men ändå så galet, rätt vad det är. Vi är ju vuxna!!!! GAH! Dessutom följde en vild diskussion och konflikt gällande hur en tysk kille hade betett sig mot vår land lord. Sydafrikanerna, även de vita, lever kvar i ett hierarkiskt samhälle där man aldrig käftar med en människa som är äldre än en själv. Man lägger sig på knä, kysser dennes fötter och ber så mycket om ursäkt, hur svinigt och respektlöst denne än har betett sig mot dig. Detta gör såklart oss européer arga. Men man kan ju faktiskt få tycka att det hade varit en rimligare åtgärd att be de som var inne i huset att gå ut därifrån istället för att blåsa av hela festen. Skälla på dem, givetvis. Kanske till och med skicka hem dem. Men den som fixade tillståndet för festen kunde ju omöjligt hålla reda på vart typ 3 st av över 100 gäster, höll hus. Och what about ordningsvakterna? DE skulle väl vakta huset? 

Nåja. Hur som helst var vi ju jättetrötta efter en hel dags äventyr och var rätt nöjda med att festen abrupt tog slut kl halv elva. Det hindrade oss dock inte från att sitta inne på mitt rum till klockan 2 på natten och diskutera de mest intressanta av ämnen. Bl a undervisningsformer. Jag satte mig själv i kniviga situationer och fick hjärtklappning när Victor ställde aggressiva frågor, men Pernilla räddade mig med sin väldigt medlande förmåga. Puh!

Söndag vaknar vi upp, inte piggast i världen. Men vid 12 ska hyrbilen hämtas, så det är bara att pallra sig upp. När vi kommer dit visar det sig att det åligger ett litet problem. Man behöver ha 6 000 kr på sitt lilla kort att lämna i deposition för att kunna hyra den - något jag helt hade missat. Får ringa panikartade samtal till mamma och TACK OCH LOV så finns det ett Swedbankkonto att tillgå så att pengarna kan gå över samma sekund som de skickas. Pengar blir översatta och vi kan äntligen ge oss av i den lilla mörkturkosa bilen. Vi åker till Kogel Bay, samma ställe där surfaren blev uppäten i torsdags, ja. Det var så fullt med bilar där att vi faktiskt inte hittade en enda liten plats att parkera på. Vägen är så smal där att man liksom inte bara kan ställa sig var som helst... är det fullt så är det, så att säga. Så vi begav oss till Gordon's bay istället. Där fanns det gott om parkeringsplatser. Dessutom spelades det flummig musik från ett av youth hostelen där, så vi tyckte det passade minst lika bra att lägga oss på stranden nedanför det och slappa istället för i Kogel bay. Såhär med facit i hand så var det ju helt klart ett säkrare alternativ. Problemet var att det i stort sett var omöjligt att stå ut att ligga där eftersom det blåste så mycket. Sanden BLÄSTRADE huden av våra kroppar och öron och ögon fylldes av denna ondsinta småsten. Vi höll ut i någon timme, men sedan gav vi upp och åkte hem.


Gordon's Bay


Härifrån kom den flummiga musiken.


Pööörni! :D

Eller vänta! Nej! Innan vi åkte hem åkte vi ju till Betty's bay och tittade på pingvinkollonin. Ett hastigt, men som vanligt fantastiskt, möte med dessa små varelser. De är ju för underbara. Hastigt var det för att vi lyckades ankomma 10 minuter innan de stängde... själv har jag dock varit där efter stängningstid också. Utövade då gymnastiska övningar för att ta oss över staket och grindar men lämnade självklart ett ekonomiskt bidrag som skulle hittas i dörrsrpingan nästa dag. Dessutom lämnade vi dubbelt så mycket som vi skulle ha betalat om det hade varit öppet. :) Och sen betedde vi oss optimalt och utan att störa, precis som vi hade gjort om det varit öppet. Man åker liksom inte 2-2,5 h för att inse att något har stängt. Det GÖR man bara inte. Skvallra inte, tack.






Middag åt vi åter igen på Java. Jag tog ont-i-magen-pastan och det var lika mycket värt det som vanligt.

Härefter följde måndag - dagen då min enda "lektion" denna vecka skulle äga rum. De andra två lektionsdagarna hade lyckligtvis blivit inställda tack vare det annalkande påsklovet. Det var ju inte mycket till lektion dock, utan vi skulle måla väggarna i ett av klassrummen ute på skolan vita samt måla borden som bor där i mörk- och ljusgrönt. Eftersom vi var 20 personer som hjälpte åt med detta (hela klassen) gick det enormt fort och vi var klara redan kl 11. Sen väntade vi på lunch för att direkt efter den åka hemåt igen. Från denna stund hade jag närapå 3 veckors ledighet att se fram emot... som nu alltså är över. Hur fort kan det gå?!

Vi lyckades få tag på en rugbybiljett till Pernilla (själv har man ju säsongbiljett vaaa) och gick därför på kvällen på rugbymatch. Semifinal. Stellenbosch's Maties vann överlägset. Det har dom gjort under hela säsongen och ni vet ju redan hur besatta folket här är av sporten rugby... jösses. Därför måste jag nu ta tillfället i akt och nedstämt berätta att finalen var den 9 april. Vi var alla hypertaggade och hälften av alla studenter satt inne i studentcentret Neelsie och tittade på den medan den andra hälften, inklusive jag själv, satt på en bar och tittade. Och tro på fan - DE FÖRLORADE!!! För första gången på typ 10 år tror jag!!! Segt. Det var ett litet sidospår. När vi ändå snackar final måste jag dock bara passa på att uttrycka min glädje över Sandvikens SM-guld i bandy och Brynäs SM-guld i hockey denna säsong! DUBBEL-BUBBEL på den! Tjohoooo!!!! :D

Ja. Weiter gehen... här är två bilder från dagen förresten:


Det blev otroligt mycket fräschare i detta rum kan jag meddela. Bra jobbat! Har tyvärr ingen före-bild. :(


Och så matchen. Vi satt på andra sidan för en gångs skull. När solen väl gått ner var det nice, innan dess förjäkligt. Jag fick ont i min span-hand-arm. Ni vet man sätter den ovanför ögonen för att skydda från solen när man måste spana i motljus - Spanhandarm.

Sen blev det tisdag, vilket innebar att det var dags för den efterlängtade sand boardingen! :D Innan vi gav oss iväg mot sanddynerna började vi dagen med en väldigt härlig frukost i Stellenbosh centrum. Det tog säkert 20-30 minuter innan vi fick in maten, men den var myyycket god. Och dessutom beställde vi dubbelt så mycket som vi klarade av att äta. Men det innebar ju att vi hade en varsinn muffin att ta med och äta under dagen. Att ingen av oss sedan åt den är ju en sorglig historia, men så kan det gå. Såhär såg det vi (nästan) orkade äta ut:


Hm... minus muffinsen, som sagt. :P 


Supergott.

Sen visade det sig att jag hade fått ett paket från Sverige att hämta på posten. :D Trots att vi inte hade tid så var jag bara TVUNGEN att hämta det. Kunde inte hålla mig. Det var från mamma (och lite pappa) innehållandes en kalender med bilder hemifrån (som jag egentligen skulle ha fått innan jag åkte, men åter igen - bättre sent än aldrig!), två chokladkakor, massa vagabondtidningar, lite post OCH ett handskrivet brev! Jag väntade med att läsa brevet tills vi kom hem från sand boardingen, eftersom jag misstänkte att det skulle bli jobbigt att köra bil med vattniga ögon. Tack igen <3

Och så sand boardningen då. Vilken grej!!! Vi åkte lite fel och vi tog lite omvägar på vägen dit, men vad gjorde det? När vi väl hittade rätt så var det nämligen tidernas härligaste, roligaste snubbe som väntade på oss. Vi frågade om det fanns någonstans att kissa eller någonstans att byta om. Han bara skrattade och sa "yes, here" men pekade ingenstans. Han menade med andra ord att det isf var här, on spot. Rätt där vi stod. Vi kollade lite nervöst på varandra och sa "okej... ehm... ja, vi ska bara byta om till byxor och långärmat" typ. Då frågade han varför. Och vi sa att det ju stod att man skulle ha långärmat och långbyxor i mailet vi fått. Då skrattade han och sa att det ju var om det var VARMT, for God's sake!!! Idag var det ju bara 30 grader, så det gick absolut bra med de kläder vi redan hade på. AHAHAHAHAH, att perspektiv och uppfattningar om vad som är varmt kan vara så olika! Men jag fattar ju nu. Det är ju ökenlands-principen. Ju varmare, desto mer kläder på, hur knappt det än låter. Sanden blir ju rätt het när solen gassar.

Vi kördes ut till dynorna i en enorm jeep och det var precis huuuuuur kul som helst!!! Vi tjejer skrek med en så vass och hög ton att jag inte ens trodde den fanns. Man guppade upp och ner i jeepen och rätt var det var "hängde" vi på en av sandnynernas toppar medan guiden tryckte bromsen i botten. Typ 165 graders lutning. Fy säätan! Det var megakul. Nästan bättre än själva sand boardningen. Iaf om jag ska utvärdera det från en lat utgångspunkt. :)

Vi kommer fram till den sanddyn som är målet för dagens aktivitet. Morne, som vår guide och tillika lärare heter, säger att vi kommer att börja bara en bit upp på den för vårt första åk och sedan avancera uppåt för att vid dagens slut klara av att åka ner hela vägen för den 30-50 meter höga dynen. Eftersom de formas om av vindern kontinuerligt och under varje dag är det svårt att veta exakt hur höga de är.

Vi får brädor och hjälmar efter hur långa och smarta (?) vi är. Behöver jag säga att jag behövde large? ;) Vi får lukta på vaxet som vi ska smeta på brädan innan varje åk. Det ska lukta potpurri, men det enda jag kan tänka på är lukten i pappas garage. Det är rosa, det heter "potpuri" och det är mjukt. Men liksjutton luktar det som pappas garage i alla fall! 

Vi börjar pulsa uppför sanddynen och slår oss ner för att börja vaxa brädan med denna rosa gegga. "Smeka bräda" kom jag att kalla det under dagen. En slags välbehövlig terapi och vilosession mellan åken. När jag sedan reste mig för att börja min första färd nedför stelnade jag till en sekund medan jag kände hur det fullständigt strömmade sand ned genom byxornas bakre glipa, ned genom rumpspringan för att kombinerat rinna ut genom benet eller landa tryggt i trosorna. Ännu insåg jag dock inte att detta bara var början på det sandinferno vi skulle få uppleva denna dag... 

Här är ett litet axplock av de hundratals bilder som togs denna dag. Det var alltså jag, Penilla, Jonatan + Savannah och Tyler som dels går i min LSCE-klass och som dessutom bor i samma hus som Jonatan.






Ju mer jag tittar på den här bilden, desto roligare blir den. Rolig är den för att Morne innan det togs sa "tänk på sex" för att få oss att släppa loss lite. Och se sedan hur blickarna utbyts och går...






YAY! :D


Front


Back :)


Vi vågade oss faktiskt på att åka på baksidan av vår utvalda sanddyn. Det var inte helt lätt att ta sig upp igen, så att säga. :)




Vid det här laget hade man gett upp hoppet att den upprepande proceduren att tömma skorna på sand faktiskt skulle leda till att man slapp sand i skorna. Det funkade i ungefär 3 sekunder. Även om man satt still så blåste sanden in i skorna, var så säker!


Hej dååå!

En fantastiskt sandig, svettig och jobbig upplevelse, men väldigt kul! Skulle göra det igen vilken dag som helst. Plötsligt framstår snow board så himla latmask-aktigt. Det här var liksom en fysiskt ansträngande upplevelse från minut ett till den sista. Jiiis! Och så TÖRSTIG man blev! Vatten smakade så otroligt underbart VARJE GÅNG man tog sig en klunk. Ca en timme innan vi åkte hemåt fick jag ett sådant otroligt sug efter färsk frukt eller färskpressad juice. Jag malde på om detta och till sist kunde jag knappt tänka på något annat än frukt!! Och ingen annan heller, tror jag. Vi stannade på närmsta supermarket och köpte massvis och vräkte i oss. Sen åkte vi hemåt.

Jag och Pernilla var överens om att man skapade en liten miniöken inne i duschen när man klädde av sig. Därmed tömdes nämligen BH, trosor och fickor också på sand. Sådana där ställen man liksom inte tittar på eller tömmer innan man hoppar in i bilen. Haha. Vi båda konstaterade också att vi hittade sand i öronen så sent som 3 dagar efter själva sand boardningen i fråga. Den är nedrig den där sanden... men rolieh! :)

På kvällen var vi så utmattade att vi stannade hemma. Gjorde lite pastasås och kokade pasta och såg på "Sommaren med Göran". Båda somnade 40 minuter in i filmen. :)

Sen blev det onsdag!

Vi klev upp i god tid för att åka in till Kapstaden och besöka svenska konsultatet. Där skulle vi nämligen låna en flagga att dekorera Sveriges bord med på kvällens "International Food Evening". Vi navigerade oss faktiskt rätt lugnt fram i centrala Kapstaden i lilla bilen och åkte runt runt runt tills vi äntligen förstod var det var man åkte in i parkeringshuset vi såg skyltar om överallt. :)

Kommer efter en liten cikulär promenad fram till konsulatet som ligger på högsta våningen i ett stooort höghus. Vi inser att vi kommit ut ur hissen i exakt denna byggnad när vi åkte upp från parkeringshuset, har gått ut åt fel hål, gått runt hela kvarteret och gått in på andra sidan huset. HAHAHA! Alltså YEAH - bra jobbat! :)

När vi är på väg in till hissarna så säger vakten att vi ju måste visa våra PASS! FAN! tänker vi då. Det är ju inte SANT. Behöver man pass när man ska hyra bil, bo på hotell och eller ta ut pengar så är det ju klart att man behöver det för att komma in på konsulatet. FUCK. Våra pass ligger ju i min säkerhetsbox. Hemma. Dope! Försöker snacka oss ur det genom att berätta att vårt ärende är att hämta en flagga till ett av skolan arrangerat evenemang. Han låter oss tala med en dam i receptionen. Hon idiotförklarar honom och säger att vi såklart kan åka upp. Jag tycker lite synd om honom som antagligen bara agerade precis som det är sagt att han ska, samtidigt som jag inte kan låta bli att le med en liten gnutta överlägsenhet mot honom när vi passerar.

Sen kom vi upp. Hörde norska pratas och läste nordiska tidningar som låg på bordet. Det kändes lite häftigt. Och från deras kontor hade de utsikt över hela den gigantiska hamnen och därmed det turkosa havet. I envy them och förbannade för en sekund att jag inte valde att läsa politik eller journalism istället. Som turismvetare får man ju inte jobba på konsuat eller ambassader, och följdaktligen heller inte i skyskrapor. Fän!
 

<3

Fixade flaggan och åkte nedåt bottenvåningen igen. Såg denna gång till att le snällt, och inte överlägset, mot vakten.

Vi utnyttjade den lilla tiden vi hade kvar i staden till att göra en liten sightseeingtur till fots. Vi tog en tur till botaniska trädgården där det som vanligt kryllade av både duvor och ekorrar. Tyvärr tycker Pernilla att det är superobehagligt och äckligt med duvor, så det jag utsatte henne för var snarare en mardrömsscen än en vacker tur genom en gammal trädgård med flera hundra år på nacken fylld av skrattande barn och gamla farbröder som sitter på bänkar och, ja, just det, matar dessa. Förlåt Pernilla - som att det inte vore nog med hajstranden... ;(


Den här statyn står i Kapstadens centrum. Intressant. Jag undrar om det är en permanent installation eller ej... alltså huruvida det är originalet eller ej?


Sötnöt



Vi tog oss sedan upp mot stadsdelen Bo Kaap som är känd för sina väldigt färgglada hus. Här bodde de malyiska slavarna som togs hit under kolonialtiden och där bor deras avkommor kvar. Det är inte alls en stor stadsdel, men i stort sett alla som bor där är muslimer, huvudsakligen med ursprung från Malaysia och Indonesien. Hela 11 moskéer finns det i denna lilla stadsdelen. Det är ungefär som att man skulle klämma in 11 kyrkor i Kalmar centrum. Eller typ åtminstone 6-7 i Sandvikens centrum. :-O

När vi andfådda promenerar längs de brant lutande och smala vägarna och svettas som satan alltmedan vi letar efter de mest färgglada husen kommer det fram en söt liten dam och frågar om vi letar efter färgglada hus och möjligtvis vill ha en liten inofficiell guidad tur. Hon är hälften av min storlek på alla ledder och bredder, definitivt. Så otroligt smal och kort. Men ENERGISK och otroligt angelägen om att vi ska följa med henne. Som alltid bemöter vi henne med viss skepcis och förklarar att vi tyvärr inte har tid. Vilket i och för sig är helt sant. Hon fortsätter tjata, men på ett underhållande sätt. Hon kunde konsten att övertala. Så vi hänger med henne medan hon närapå springer gatorna fram eftersom vi sagt att vi bara har 10 minuer. Vi hade nämligen bestämt tid att möta upp Jonatan i Stellenbosch för att börja med maten till kvällens evenemang. Jansson, köttbullar och äppelpaj.

Det hela slutar med att hon övertalar oss att minst 3-4 ggr "bara en grej till!" som ju är "jättefin och jättevacker!" som "man bara inte får missa!" 10 minuter blir 30-40 minuter och vi kommer sent till Jonatan. Men han verkar lugn. Och vi fick se hela halva Bo Kaap på ett mycket koncenterat sätt.




Vår guide insisterade på att vi ville ha ett kort där vi höll varandra i handen här.


Och här ville vi också ha ett kort, sa hon. :)

Och så övertygar hon oss om att vi vill "see the fish" också... haha, kolla bara:
 

Underbart


Många dimensioner i en och samma stad. Och ja, folk bor där nere. I skjulen.

Vi sprang mot bilen, gravt försenade. Möter upp Jonatan på Checkers, en av matbutikskedjorna här i Sydafrika. Han har redan hunnit hitta allt vi behöver för kvällens matlagning, sånär som på dekorationer. Jag blir dekorationsansvarig. I like.

Vi lagar mat tillsammans hela eftermiddagen i ett storkök. Småstressad stämning, tre skärsår och massor av köttbullsrullning och stekning senare är vi redo att servera närapå helt rå Jansson, sönderfallande köttbullar med kokt potatis och brunsås samt svensk äppelsmulpaj med vaniljsås till resten av världen. Jansson blir utvärderad till att vara "intressant", "väldigt nyttig" samt ".....- o^...." (tystnad med ett tillhörande höjt ögonbryn). Köttbullarna blev klassiskt omtyckta och potatisen var helt LJUVLIG (vi kände oss alla som Sunes bror Håkan när vi stod och inte kunde sluta äta av den när spektaklet var över) medan äppelpajen skapade ett rykte som lydde "Gå till Sverige - de har världsgod äppelpaj!". Ett smart drag hade alltså varit att skippa Jansson helt och istället köra smulpaj hela vägen. Det är det första och enda jag tänker tipsa nästa års svenska utbytesstudenter om. The smulpaj is an amaazing ace in the sleeve to have! :)


Vi kom bara på plats 4 eller 5 i dekorationsomröstningen. Besvikelsen var total. And still is. :(

'




Heja heja!


Det var alltid med lite dåligt samvete man gav bort rå lök, rå potatis och inlagd fisk liggandes i en tunn sky av gräddmjölk som redan hunnit svalna samtidigt som man tog betalt för det... hehe!


Libyen kom t ex före oss i dekorationsomröstningen... jag anar Eurovision Song Contest Voting Syndrome here...


Fina Kina


Zimbabwe tror jag var de som vann omröstningen för godast mat. Och det får man kanke förstå, med tanke på att de bjöd på...


... tro mig... mm... jag åt det också...


... LARVER! SÅ NEJ - HELT ¤#%¤&/&%¤ OFATTBART ATT DE VANN!!!

Eller äh. Förlåt. Det andra de hade var ju gott. Så det var helt rättvist, absolut. Men what about the larv?!

 
Här har vi alltså uppnått stadiet där vi står och äter kokt potatis och brunsås. :)


Ingen fanns där att förklara för dem att det här är en rätt som vi äter på kristna högtider. Istället stod en av oss på en stol och filmade reaktionen from a distance, höhö. Kul.

Efter att ha diskat i vad jag skulle vilja kalla RAKETFART så gick vi ut för att ta oss en välförtjänt drink på Cubaña. Kvällen slutade inte strax därefter, utan kl 3, en timme efter att de egentligen stängt. Precis när vi var på väg att gå kom det nämligen ett gäng engelsmän som var ute och firade en av dems svensexa... de skulle precis till att ta våra platser när en av dem frågade "eeey, why don't you stay here with us?!". Mja. Bortsett från att Jonatan hade lektion tidigt nästa dag och vi hade planerat att stiga upp tidigt och ge oss av mot Kaphalvön så fanns det ju INGET vettigt svar på den frågan. Så vi blev kvar - och huuu vad kul det var! There ARE a lot of crazy people in this world! :)


Den snyggaste och godaste Piña Coladan jag har smakat i mitt liv. Beställde samma i fredags och blev sjukt besviken, så nu vet jag inte hur jag ska ställa mig. Antar att det enda hållbara hade varit att be om ett bartenderschema och därefter välja rätt dag.


Kockar ska ha shottar! Tidernas sämsta rimförsök.


Bleksvensk drink av gigantisk storlek till Pernilla.


Och sen spårade det. På ett bra sätt.


Här är ungkarlen och en av hans vänner.


Och där med en till. Han jobbade förresten med hållbar utveckling, så han tyckte vad jag gjorde var väldigt bra. Han höll dock på mest med miljöinriktad hållbar utveckling. Miljö som i vind, vatten och värme. Jag gillar ju mer den sociala och kulturella hållbara utveckligen. Men klart de hör ihop.

Till torsdag vaknar vi. Pernillas sista dag i Sydafrika för denna gång. Vi ser till att äta något flottigt och salt och åker sedan mot Simon's town och Godahoppsudden. Det regnar och är kallt för första gången sedan Pernilla anlände och vi fryser så när som på ihjäl. Rälsbussen som ska ta oss upp har slutat fungera på grund av regnet så vi får lov att promenixa. Med regnet piskandes mot ansiktet och med en Pernilla som nästan blåser i havet rätt som vinden tar tag i henne kommer vi till sist upp till Cape Point, utkiksplatsen. Vi går runt i souvenirbutiken och hoppas på att ovädret ska dra förbi... no chance! De stänger och vi inser att vi måste gå ut. Vi tar massa foton med håret i ansiktet och sen traskar vi nedåt igen. Gå på toa - in i bilen. Sen kör vi mot själva Godahoppsudden. Där är det som att hela bilen är på väg att blåsa i vattnet och jag är på allvar orolig att den SKA göra det när vi stiger ur den och vikten på den minskar. Men den förblir kvar. Annat än vad man kan säga om oss! Vi spenderar ca 2 minuter ute i ovädret men måste sedan tvunget slänga oss i bilen igen - vädret tog helt kål på oss!

Vindrutetorkarna på högsta intensitet och i långsam hastighet tar vi oss mot nationalparkens utgång. På vägen står en ko. Tror vi. Men det visar sig vara en Kudu! En slags antilop. I skrivande stund har jag dessutom hunnit smaka på detta vilda djur. Mycket delikat, får man säga. Här är den:


Bakifrån såg den verkligen, verkligen ut som en jättestor ko.

På vägen mot Cape Point såg vi en hel del babianer - vädret till trots. De var supersnabba men höll sig på det stora hela väldigt lugna. Det står nämligen skyltar överallt som varnar om hur farliga de är.




:)

Kvällen spenderade vi sedan i Cape Town med att spela biljard och äta pizza på en väldigt inhemsk krog/bar i en av förorterna. Körde hem i regnet mitt i natten, men det var skönt att för en gångs skull köra när det var lugn trafik.

Vaknar på fredag och hinner inte mycket annat än att äta frukost och packa innan det är dags för mig att skjutsa Pernilla till flygplatsen. Åter igen sinnessjukt regnväder. Bilarna slår på varningsblinkers och står nästan still trots att det är på motorvägen. Sikten är lika med noll och därför får vi vara glada att vi inte är stressade. Mer än 4 timmar till planet går. Anledningen till att vi åkte så tidigt var för att bilen var tvungen att vara tillbakalämnad innan en viss tid.

Vi äter tillsammans på flygplasen och kramas sedan innerligt hejdå. Jag är glad att Pörni har en bok som hon verkar älska med sig för att fördriva de nästkommande 3-4 timmarna med. Och sedan 20-25 timmar på ett plan eller två, dessutom.


De här snubbarna stöter jag på på vägen till bilen... sjukt weird.

Jag kör tillbaka och lämnar med oro tillbaka bilen vars vänsta skärm jag lyckats skrapa emot en stolpe inne på vår gård med. De skrattar åt alla mina ursäkter och säger att "it happens all the time". Jag promenerar hem i spöregnet i alldeles för lite kläder och lägger mig i sängen ett par timmar. Det känns lite tomt. Men där och då vet jag att jag har en veckas ytterligare roliga upplevelser att se fram emot med start på måndagen. Fram tills dess kan jag bara slappa och ta det lugnt. Vilket jag såklart inte gör, men jag HADE kunnat. Och den tanken var ju skön i sig.

Jag vill tacka de som, mot förmodan, orkat läsa ända hit. Det här är ju ett inlägg av helt sjuk kaliber, till och med med vetskapen att det är jag som har skrivit det. Till och med. Och så vill jag tacka Pernilla så himla mycket IGEN för en så himla rolig vecka!!! TACK!!! :D

Nu får vi allt se hur lång tid det tar innan jag har laddat om för att orka skriva ett nytt mastodontinlägg innehållandes den galna veckan i den trånga bilen med fyra nya människor längs Garden Route... Med andra ord, mitt påsklov! :)

Vi inleder alltid våra långa fredagar med att "checka in". Man berättar hur man mår + att vi brukar få något mer att fundera/reflektera över. Såsom vad lycka egentligen är. Eller vad som gör just mig till den jag är. Vilka styrkor och svagheter man har. Klassiska uppgifter, med andra ord. Man har ju fått dem genom hela livet i olika sammanhang, kamratstödjarläger, konfirmation, team buildning, ledarutbildning... you name it! Häftigt nog så ändras ju dock svaren varteftersom livet passerar. Lycka är inte längre att få grejer eller att "åka utomlands" (iaf inte _i sig_ på samma sätt som när jag var yngre) Man utvecklas helt enkelt, det är tydligt det.

Från att ha varit småskeptisk till denna ständigt återkommande övning har jag börjat älska den mer och mer. Jag minns att vi försökte införa något liknande i Brus. Man skulle visa på handen mellan 1-5 hur man mådde innan vi började varje rep där 1 var kasst och 5 som en kung. Vi räknade till tre och sen visade alla antalet välmående fingrar samtidigt. Detta för att vi skulle få en allmän uppfattning om läget i gruppen. Vi försökte utveckla det hela med att införa vänsterhanden också. Högern visade det psykiska välbefinnandet och vänstern det fysiska. Det blev jätteförvirrande när man stod i en cirkel och tittade på varandra. Vad är höger och vänster för hon eller han där snett mittemot mig!? Inte helt oväntat så spårade det ur rätt så omgående... som väntat och som önskat! ^.^

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRGGGGGGGGH vad jag saknar Brus!!!!!!! SATAN!!! :'(

Jag är väldigt emotionell just nu. Det började redan i torsdags när jag av en slump såg en artikel som en av tjejerna jag reste längs Garden Route med hade postat på FB. Den handlade om en hajattack utanför Kapstaden. En 20-årig surfare som hade fått sitt ben uppätit genom 3 snabba attacker och därefter snabbt förblödit. Obehagligt redan där givetvis, men desto värre blir det när jag inser att det hela utspelat sig på min favoritstrand. Den jag laddat upp bilder och video från!!! Den jag åker till så fort jag får möjlighet! Kogel Bay. Eller "Cool bay" som den heter i folkmun. Det totala surfparadiset, men funkar lika bra för badande som vill ha lite fartfylld action mellan varven. Har tipsat alla jag känner att åka dit. Detta faktum kändes väldigt jobbigt i magen hela kvällen, men jag förstår ju att det inte hade varit mitt fel om en kompis hade blivit uppäten av en haj. MEN det tar inte bort det faktum att det skulle kännas förjävligt. Dock är det surfarna som huvudsakligen är i riskzonen. Hajarna tror att brädorna är sälar och hugger in. När de inser att det inte är en säl simmar de därifrån och lämnar det mänskliga offret i vattnet, ofta med, i endast skinnet, hängane lemmar och med massiva mängder blod utpumpandes i det salta vattnet. Eller helt utan dem alls, som i torsdagens fall. Hela benet är borta och ingen har hittat det, so far.

Badare är säkrare eftersom de överlag inte badar på tillräckligt djupa vatten. Skulle hajen simma in så pass nära stranden som där badarna befinner sig skule den skrapa magen i sandbottnen. Är i alla fall vad man får tro och hoppas.

Här är några artiklar rörande hajattacken:

http://stfrancischronicle.com/2012/04/19/body-boarder-dies-after-shark-attack-at-gordons-bay/

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/southafrica/9214367/Man-killed-in-Cape-Town-Shark-attack.html

http://www.iol.co.za/capetimes/man-friday-shark-attack-1.1280761

http://www.2oceansvibe.com/2012/04/19/breaking-fatal-shark-attack-at-koeel-bay-near-cape-town/

Vid min favoritstrand. :(







If he only knew...







Efter denna smått chockande nyhet var jag på bio och såg "We need to talk about Kevin". Gjorde inte mitt sinne gladare. Bra film, men otroligt obehaglig. Och så de ständiga påminnelserna om Utöya i media... Mycket på en gång. Så torsdag var helt enkelt ingen toppendag.

Sover därmed dåligt och vaknar upp jättetidigt till fredag morgon. Det är nu jag kommer till poängen med varför jag berättade om check in-aktiviteten vi har varje fredag i början av inlägget. Vi berättar hur vi mår och så reflekterar vi över det givna ämnet, som sagt. Var och en går vi laget runt och man har möjlighet att ta hur kort eller lång tid på sig som man vill. Dagens ämne är "hur känner du inför att ta avsked från barnen och varandra om tre veckor?". Folk pratar på om avsked och hur jobbigt det kommer att bli, men att det ju samtidigt ska bli skönt att komma hem och träffa familj och vänner som man saknar. Att lyssna på detta, i kombination med att det faktiskt är dagen för min mormors begravning, får det att brista för mig totalt när det är dags för mig att ta till orda. Jag gråter och gråter och gråter och folk vet inte vad de ska ta sig till riktigt. Jag berättar att jag också längtar hem. Och att jag också tycker att det är jobbigt med avsked, SPECIELLT när man inte har möjlighet att ens TA DEM!!! :'-(

Min lärare föreslår härefter att alla står upp och hedrar min mormor i en minut. Så han släcker lampan. Alla ställer sig upp i tystnad vid sin plats. Jag sitter kvar och hulkar på min stol. Helt tyst i övrigt. Sen tänds lampan och min lärare säger att det är helt okej att krama mig nu. Och OM jag blev kramad! Från alla håll och kanter. Så många goda shampon jag doftade och så många mjuka famnar jag kände. Till och med en av tjejerna som för tillfället hoppar på kryckor hoppade sig hela vägen fram till mig i det, för sammanhanget, trånga klassrummet. Så mycket kärlek just där och just då. Jag var hur tacksam som helst.

Sen kom tre försenade tjejer in i klassrummet och förstod ingenting! Antar att stämningen fanns i luften. Läraren berättade vad som "just had been aired" så att säga. Och då kom det tre kramar till. <3

Rödflammig och dan var det sedan dags att hålla muntlig redovisning rörande "contact making". Inte den bästa dagen för detta givetvis, men det gick rätt bra och det är skönt att ha det gjort. Det där med muntliga redovisningar är ju inte min favoritsysselsättning direkt.

Och till råga på allt hade vi ytterligare en aktivitet som vi slutade dagen med som kallas "your gold" eller "golden words". Den går ut på att alla utom en sitter runt en stol. På stolen sitter en av oss. Den som sitter på stolen får sedan sitta och lyssna på vad alla andra tycker är ens "guld", dvs ens bästa egenskaper. Folk var inte kloka. De överröste mig med vackra ord. Hur många som helst. Jag började gråta igen. Man vet inte vad man ska säga liksom. Man bara suger i sig, samtidigt som man nästan rodnar. Jag framstår bevisligen som en glad själ med mycket musikalitet kryddat med galenskap. Min lärare sa en fin sak som löd ungefär: "När folk inte vet riktigt vad dom känner kan dom komma till dig. Då kommer de plötsligt att veta, eftersom du alltid känner med dem."

Sen gick jag hem. Otroligt känslosam. Otroligt svidiga ögon. Otroligt utmattad.

Pratade med mamma på Skype och fick höra att begravningen hade varit fin och att hon i kyrkan läst upp mina väl valda ord som jag skrivit till mormor. Det kändes jättebra. Och på kistan stod mitt foto inramat. Det här:



Det känns som att mormors begravningsdag blev finast möjlig också för mig, trots att jag befann mig 2 000 mil därifrån.

Frånvarande, men ändå så närvarande.

Vila i frid, mormor Emma. <3

... är precis hur mantrat lydit det senaste dygnet.

Jag är nämligen nyss hemkommen från vårt 16-hours project (som vi visste redan i början av terminen att vi skulle anordna i vår LSCE-kurs). Det hela skulle vara ett projekt som är sustainable (hållbart), inkluderar the community (samhället och dess befolkning) och håller på i minst 16 timmar. Kursen heter, för tydlighetens skull, Learning for Sustanable Community Engagement. Så projektet makes sense. Man ska åstadkomma något som är measurable och som teaches skills for the future. Förlåt att jag skriver på världens jobbigaste svengelska, men jag har liksom matats med de här uttrycken från dag 1. Vet inte hur det heter på svenska nästan. Iaf inte sådär utan att tänka efter.

Sitter här som en liten nöjd och glad zombie framför skärmen. Vilket dygn! Men vi var förberedda på något mycket "värre" än vad det blev. Överlag fungerade nämligen nästan allt smärtfritt! :)

Barnen har varit i fullkomlig extas i över fem veckor angående denna så kallade "sleep over", då någon busfia eller jocke kläckte idén om den. Det har tjatats och hängts i armar och pickats på rygg och i midjor så det stått härliga till.

"Titcha?! Titcha Tiriis! TITCHA!" (Teacher, teacher Tereeese! TEACHER!")
"Yes?" 
"Whiiien is das sliiipovar?!" (Whiiiin=wheeeen)
"Haha"
"Whiiin? Whiiiin is it?"
"The 13th of April"
"Whiiin is that, titcha? Whiiin?"
"In four/three/two weeks"
"Diiiss frayday, titcha?"
"No, in two/three/four weeks. Next month. In April!"'
"Nooo, naaaauw titcha! We want naaaouw slipovar!!"
"I'm sorry. It will be on the 13th..."

Och därefter besvikna miner. Alltid. Efteråt följer massor av högljutt kackel på afrikaans som man önskar man förstod. Eller inte? Jag är inte säker huruvida jag hade mäktat med det. Hade lagt mig i och försökt skipa ordning och rättvisa. Hur som helst har jag en mycket övertygande känsla om att det handlade om den här slipåvern. Alltid.

Men så blev det då äntligen the 13th. Fredag the 13th till och med. Första lektionen på 2 veckor för oss LSCE-studenter. Haft lov och haft oss. Och vad händer? JO! När vi äntligen ser barnen och frågar om de är taggade för kvällen ser de ut som stora frågetecken! Det har blivit en miss i logistiken och kommunikationen och the permission slips som föräldrarna skulle giva sitt tillstånd på (samt med all information på) har inte blivit utdelade! :-O Alla barnen ser förskräckt på oss och tror att det ju är NÄSTA fredag! Trots att jag ju, alltjämt jag haft dem hängandes i mina armar, mina ben och runt min hals upprepat detta datum (FRIDAY THE 13TH OF APRIL!!!) till LEDA! Något gick fel.

Vi som handlat mat för 40 barn. Anpassat alla våra inköp till 40 barn. Satsat ett antal hundralappar var, i övertygelse att få tillbaka det mesta av det genom de 20 randen (kr) var de skulle betala för att delta i sleep overn (vilket också stod på lappen de aldrig fick med sig hem).

Såklart är det bara att anpassa sig till situationen och finna sig i att bara 13 av våra 38 elever har möjlighet att komma. Av dem är det fyra st som betalar. Tack och lov är inte pengarna den största grejen, jag hade betalat dessa pengar för att få se denna glädjefest VILKEN DAG SOM HELST (såhär i efterhand), men när man stod där i stunden så kändes det... fattigt. Taffligt. Irriterande. Frustrerande. Antagligen för att man hade helt andra förväntningar på hur många som skulle komma och hade laddat med 7 liter mjölk, 24 ägg, 4 flaskor saft och maaaassor av pasta och sallad.

Dock hade vi lyckats timat in att ha vår sleep over exakt samma kväll och med exakt samma aktiviteter som sexornas "lärare" (tillika mina klasskompisar), så vi beslöt oss helt enkelt för att slå ihop det till en jätte-sleep over! I efterhand hade ingen någonsin komma på en bättre idé! Det var grymt och jag är såååå glad att vi var 6 st + 3 volontärer (dvs andra klasskompisar) som höll ställningarna denna kväll och morgon. Dessa barn är... minst sagt: VILDA!!!


Det hela började med att vi hjälptes åt att göra salladen som vi skulle ha till grillningen. :)



Sjukt effektivt arbete från tjejerna. Det blev sallad till 40 ändå. Och därför massor att slänga, tyvärr. Fail #1 på hållbarheten...


Goda partners. Nick och Dara från Amerikat.


Tipp topp!


Under hela kvällen pågick dans av HÖGSTA klass. Slutar aldrig fascineras av barnens _OTROLIGA_ taktkänsla. Ett antal Michael Jackson-hits gick varma. Och till dem bjöds det på välkoreograferad dans blandat med improisationer av de märkligaste slag. One word: underbart!


Titcha Teriise ville givetvis inte vara sämre.

Men det var hon. Betydligt!


:D

   
Klicka för större bilder.

Efter att fem av oss åtta "teachers" somnat sittandes under Harry Potter och de vises sten (vilken var noggrannt utvald för dessa -mogna men ändå inte-ungdomar) gick vi till sist till sängs på golvet i lärarrummet. Killar och tjejer separerade. Väldigt känsligt och väldigt viktigt här. Puh! Både jag och Dara fick ordentliga utskällningar när vi obekymrat traskade in i elevbadrummen och inte lärarbadrummet - vi hade inte en aning om att det ens fanns ett! :-/

Kl 2:30 slutade kacklet i vårt klassrum fick jag återberättat för mig imorse. Själv stoppade jag nämligen papper i öronen och somnade fyra sekunder efter att jag golvat mig. Ansvarsfull som attan, ey?! Vi låg tätt och småsnarkade allihopa. Det var en fin natt.

Kl 7:30 kommer killarna instormandes i tjejernas rum. Ögon svider, rygg värker. Men dags för pannkakor! :D


Sagt och gjort. Det tog fleeeera timmar. Men var mysigt. Och barnen var otroligt angelägna att vara med och hjälpa till med allt från smet till diskning och städning. Superkul! :D


På med sirap and.... EAT! :D


Pannkakskungen :D

Fantastiskt var det att se hur barnen växer när man låter de vara med och hjälpa till när man själv håller på med saker. Matlagning, målning, städning, ogräsrensning osv. Förutom att laga mat och städa under båda dagarna målade i och satte upp nya lister på en svart tavla som sitter i korridoren i skolan + rensade en liten del av trädgården på ogräs. Det var en utmaning att få med alla på det, omöjligt rent utsagt, men i det stora hela gick det mycket bra. :)

Här är resultatet med de nya listerna + fin målning med en hyllning till allas vår faoritlärare Demas! :)


"Van Gr. 5" = "Av årskurs 5"

En hyperrolig och utmattande helg var det. Men lätt värd det. Jag kommer alltid att komma ihåg denna kväll, natt och morgon! <3